Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Antifeministisk aktion eller konstnärligt djup? - en kolumn

Från 2013
Uppdaterad 09.07.2013 12:58.
Bild på Alexandra Häggman
Bild: Markus Åström

Jag deltog nyligen i ett interaktivt multitaskingseminarium som handlade om kropp, könsroller och jämställdhet inom scenkonsten och performancekonsten.

Seminariet kallades för ”Vagina painting” (en metod ursprungligen av konstnären Shigeko Kubota från år 1965) och gick ut på att de som ville fick knyta fast en lång pensel runt midjan så att den hängde ner mellan benen, och sedan måla med nämnda pensel på ett stort papper på golvet. Vi var väl ett tiotal som tillsammans med vår fallosliknande pensel mellan benen kladdade färg bäst vi kunde, samtidigt som vi försökte diskutera dagens teman.

Jag säger försökte, för konsten att måla samtidigt som man ska diskutera på ett intellektuellt plan, det är svårare än det ser ut. Hjärnan fick liksom lätt kortslutning och jag märkte att jag antingen målade, eller så lyssnade jag. Att göra båda simultant var knepigare.

Jag höll en ganska låg profil i början, lyssnade mest för att pejla läget och uppfatta i vilka riktningar diskussionen var på väg. På senaste tiden har jag nämligen deltagit i ett par genusdebatter och diskussioner och kände att jag ville få ut något nytt av just det här seminariet. Kanske skulle någon av de andra som skuttade runt på golvet på huk med en pensel mellan benen komma med något oväntat som jag inte hört förut? Eller för all del någon av dem som satt i publiken och såg på?

Tja, diskussionen fortskred inte så smidigt, mycket på grund av att vi multitaskade. Men jag önskar att jag kunde säga att orsaken till att diskussionen tog slut berodde på att vi målade så fantastiskt bra. Eller att vi helt enkelt kommit fram till ett kollektivt svar på Den Stora Frågan. Men icke. Detta är vad som hände...

Efter att vi målat och mer eller mindre diskuterat i ca en timme så började konstnärerna som höll i seminariet avrunda aktiviteten. Folk gick till sina platser. Då steg han upp. Killen som genomgående valt att bryta mot alla regler under seminariets gång genom att t.ex. måla med händerna när alla andra målade med "vaginapenseln". Han som viskat aggressiva ord om krig och FBI. Han som applåderade och buade högt enligt eget behag. Han stiger nu upp, ställer sig mitt på pappret som vi just målat på, och så urinerar han över alltihop.

Alltså...

VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!

Detta var min spontana tanke. Jag blev chockad, upprörd, arg. Det han gjorde var en våldsam handling. Ett tydligt markerande av att ta makten över situationen och samtidigt underminera det som vi andra hållit på med. Och att dessutom göra det med ett så typiskt maktmedel: sitt kön.

Men vad hände sen då? Jo, efter en stunds tystnad kom diskussionen igång. Varför gjorde han så? Vad var meningen med detta? Varför var det upprörande? Kanske han har en djupare mening med sin handling?

Okej, jag svarar som följande på dessa frågeställningar, ur mitt personliga perspektiv:

Varför gjorde han så? – Det vete gudarna. Han kanske ville provocera. Eller så var han uttråkad. Eller så kände han sig liten och förbisedd (vilket ofta är just det som utlöser orimliga aggressiva handlingar utan eftertanke).

Vad var meningen med detta? - Samma som ovan. Det som störde mig var att han inte själv hade desto mer lust att förklara sitt utspel. Vilket ledde till att alla vi andra satt och pratade om honom istället. Det kändes som om alla våra intentioner om att föra en diskussion om jämställdhet mellan könen gick i stöpet. För nu diskuterade vi honom, hans handlingar och hans avsikter.

Varför var det så upprörande? - Nu kommer vi till kärnfrågan. Jag upplevde detta som upprörande, ja till och med våldsamt, jag kände mig utsatt och förlöjligad. Och sedan arg. Varför ska jag skämmas över hans handlingar? Dumt. Men detta var mina spontana reaktioner och så kände jag.

Jag kände att det inte var okej att göra så som han hade gjort.

Men sedan hände något intressant. Flera andra i rummet verkade tycka att killens handlande var meningsfullt. Att det gav nya dimensioner till seminariet. Att han bara hade tagit fasta på ett konstverk som vi talat om tidigare som handlade om just kroppsvätskor och människans relationer till dem. Och plötsligt var jag inte så säker på min sak längre. Var det verkligen så upprörande? Jag kanske överreagerar? Ingen annan verkar ju känna att det var fel och de är dessutom jätteinsatta i dom här frågorna vi pratar om. Vem är jag att tycka annorlunda? Jag kanske helt enkelt inte fattat grejen ännu, jag borde nog läsa på lite mera och vara mera öppen och accepterande.

Alltså...

VAD HÄNDE NUDÅ?!

Plötsligt ändrade jag åsikt. Eller i alla fall började jag dölja vad jag egentligen tyckte och kände. För vadå? Rädsla för att verka dum eller oinsatt? Som om mina tankar inte vore lika bra som überfeministernas. Som om det ens skulle finnas nåt sånt som überfeminister. Jättedumt.

För så här är det ju, det vet jag innerst inne: Jag känner inte fel. Ibland håller jag med, ibland inte. Det är absolut okej att tycka olika, det är ju där de intressanta diskussionerna föds.
Men varför blev jag då så feg plötsligt? Vad är det i oss som gör att vi kompromissar med oss själva när vi blir osäkra? Jag har inte de psykologiska medlen att ge några absoluta svar, men på köksnivå så vet de flesta vad det är frågan om: man vill vara delaktig, känna att man har en roll i ett sammanhang, att man inte är en onödig liten plutt. Och i mitt fall, under just detta seminarium när killen urinerade över golvet, så kände jag mig pluttig. Jag ifrågasatte mig själv när jag borde ha höjt rösten, och det är inget jag är stolt över.

Diskussionerna gled så småningom vidare bort från killen och hans penis, och jag återfick både fattningen och ryggraden till en viss grad. Men riktigt rak i ryggen var jag först när jag ensam cyklade hem genom den ljumma Helsingforskvällen.

Så till den sista frågan då: Kanske han har en djupare mening med sin handling? - Det kanske han hade, men jag upplevde aldrig att han förklarade den. Och det var inte det jag ville prata om hur som helst. För jag vill inte längre prata om honom och hans könsdelar. Jag vill ta diskussionen vidare, tillsammans med andra som antingen tycker eller inte tycker som jag gör.

Om det finns något jag ännu vill säga så är det väl detta: det är hälsosamt att ifrågasätta sig själv, men lika viktigt att ifrågasätta andra. Det är okej att bli feg och tvivla på sig själv ibland, men man ska aldrig låta sig skrämmas till tystnad. Så nu pratar jag, genom de ord och bokstäver som jag gjort till mina.
Och kanske jag pratar lite för sent, men jag gör det i alla fall. Och det är huvudsaken.

Alexandra Häggman
8.7.2013