Allt svårare att vräka sina grannar

Dålig grannsämja är inte tillräckligt för att tvinga grannarna att flytta. Störningarna måste vara tillräckligt omfattande, regelbundna och trotsa bostadsaktiebolagets varningar.

Skillnaden mot tidigare är att bolaget inte längre kan bevisa störningarna med polisrapporter. Också om bevisen är tillräckliga tar processen lätt ett halvt år.

Fest hela natten, högljudda gräl, trafik i trappuppgången och stinkande lägenheter - besvärliga grannar är ett populärt samtalsämne. Ibland är situationen så illa att man vantrivs i sitt eget hem och undviker att bjuda in gäster. Då är en vräkning lockande.

Enligt lagen kan en aktieägare eller hyresgäst vräkas om lägenheten sköts undermåligt, om där förs ett störande liv eller om ordningsreglerna inte följs. Ett klarare fall är om bolagsvederlaget uteblir.

En utdragen process

Det svåra är att kunna bevisa att oljudet från grannen inte är högt, utan ovanligt högt som lagparagrafen kräver. Tidigare hade bostadsaktiebolagen tillgång till polisrapporter angående fallet, men sedan slutet av år 2011 står de boende själva för allt bevismaterial.

Lagen gällande vräkning har inte i sig blivit strängare.

- Grannarna måste noggrant bokföra och vara villiga att vittna i rätten om den berörda inte frivilligt flyttar ut, säger jurist Marina Furuhjelm.

Vräkningsprocessen är inte lätt. När beteendet upprepar sig kan man som granne göra en klagan till disponenten som kan kalla till bolagsstämma. Man måste alltid ge den berörda en skriftlig varning, men om ingen förbättring sker kan bolaget besluta om att ta lägenheten i sin besittning. Till de flesta skeden hör en väntetid och synnerhet i Helsingforsregionen drar processen lätt ut.

Om den berörda då överklagar beslutet är det utmätningsmyndigheterna som åtar sig fallet. Då gäller det för grannarna att bokföra när, hur länge och vad som har hänt.

Svårare att bevisa

Om grannens störningar är hotfulla ska man kalla på polisen, men man ska undvika att belasta dem i onödan. Det lönar sig alltid att skriftligen rapportera om störningarna åt disponenten. De rapporterna kan till skillnad från polisrapporterna användas som bevismaterial, men en del störningar är svårare att bevisa.

- Det räcker inte att bolaget rapporterar om att en konstant odör från grannlägenheten ger halsont. Miljömyndigheterna måste i så fall granska luftkvaliteten, säger jurist Ulf Månsson.

Att fotografera, filma eller spela in störningarna är också problematiskt. Det är bara tillåtet då man själv medverkar eller har tillåtelse av de inblandade.

- Att klistra upp en lapp om att man avlyssnar duger inte, det är tillstånd som krävs, säger Furuhjelm.

Att installera en bandspelare i sin egen lägenhet eller att fotografera in i grannlägenheten är alltså straffbar avlyssning. Bevis som har samlats in på brottslig väg kan inte användas.
Om orsaken till vräkning gäller dålig skötsel har man som boende rätt att kontrollera lägenheten tillsammans med disponenten och servicebolaget. Också brandmyndigheterna kan blandas in. Myndigheterna har däremot rätt att fotografera.

Finländare undviker rättsprocessen

Om vräkningen misslyckas kan bolaget få en dyr rättegångsräkning på nacken. Jurister tror ändå att det är arbetsmängden som gör att vräkningarna inte är flera än kring 1 500 per år.

- Det finns säkert behov av fler, men finländare undviker i allmänhet rättsprocesser, säger Furuhjelm.

Att processen är lång och krånglig har ändå sin orsak.

- Det är ändå bra att det inte är för lätt att vräka sina grannar. Det handlar ju om folk som bor i sina egna hem.

Efter vräkningen

Furuhjelm menar ändå att det är en myt att tillräckligt besvärliga grannar inte går att vräka. När en vräkning lyckas tar bolaget bostaden i sin besittning för högst tre år. Vid behov renoveras lägenheten innan den hyrs ut. De pengar som blir över tillhör den vräkta.

Den vräkta har i allmänhet tre veckor på sig att flytta ut och får själv söka ny bostad.

- Om minderåriga eller sjuka bor i lägenheten kontaktar utmätningsmyndigheterna socialen som hjälper familjen att hitta en ny lösning, säger jurist Marina Furuhjelm.