Dykarhjälm
År 1824 ansökte engelsmannen Charles Deane om patent för "an apparatus to be worn by persons entering rooms or other places filled with smoke or other vapour, for the purpose of extinguishing fire or extricating persons or property therein", det vill säga en rökhjälm för brandmän. Men hjälmen var gjord av metall, vilket gjorde den kokhet och alltför tung för att användas. Brandmännen var inte särskilt intresserade av att gå in i brinnande byggnader i en dräkt som snabbt blev alltför het och som gjorde dem klumpiga.
Men bröderna Charles och John Deane hade erfarenhet av räddningsoperationer till havs, och hade då använt dykarklockor. De insåg att rökhjälmen kunde användas på samma vis. Efter mycket experimenterande med en tyghjälm i en kanal, kom de till en lösning som de tyckte kunde fungera. De kontaktade Augustus Siebe, vars företag tillverkade allehanda produkter i koppar och mässing. En stor produkt hos Siebe var pumpar.
Dykningarna som gjordes efter det här blev mycket lyckade, då dykaren via hjälmen fick luft som pumpades ned genom en slang från ytan så att dykaren helt ostört kunde andas. Hjälmen var försedd med skyddande glasfönster för att ge dykaren ljus och sikt. Men bröderna märkte att hjälmen måste ha mera vikt, så att dykaren inte skulle flyta. Dessutom borrade de hål i bröstplattan för att få bort frånluften, men det bildades för mycket bubblor som hindrade sikten, så de täppte till hålen igen.
Det största problemet var ändå att dykarhjälmen inte satt ihop med en dräkt, så när man lutade sig framåt eller åt någondera sidan steg vattnet inne i hjälmen så högt att dykarens mun och näsa var under vatten. Bröderna Deane monterade nu ihop en kort jacka till hjälmen och hål för frånluften vid midjan. Nu fungerade den bättre. De hade uppfunnit den första dykarhjälmen där luft pumpades ner till dykaren.
Efter detta utvecklades dykarutrustning relativt snabbt och redan 1837 kom en ny dykarhjälm med en heldräkt, en hjälm som med förbättringar används än i dag av tunga (hjälm-)dykare världen över under namnet Siebe-Gorman.
Deanes hjälm fungerade inte särskilt bra för brandmän, men den var idealisk för bärgningsarbete, och Charles Deane var med om många räddningsoperationer bland annat till krigsfartyget Royal George, där han bärgade 28 av fartygets kanoner.
Källor:
Bryson, Bill (2012) En kortfattad historik över nästan allting. Stockholm: Månpocket.
Charles and John Deane (2003) (hämtat 14.3.2013).
Försvarsmakten (2007) Remissutgåva. Försvarsmaktens Lärobok i dykeritjänst (hämtat 14.3.2013).
' /%3E%3C/svg%3E)
