Hollywoodstjärnor: Nicole Kidman

Den borde passa henne perfekt; rollen som Grace Kelly. Kvinnan som övergav en lysande karriär i en drömfabrik för att stiga rakt in i en annan. Som lämnade Hollywood till förmån för kungahuset i Monaco och som därmed i dubbel bemärkelse kom att representera ”det glamourösa livet”. Prinsessdrömmen personifierad. Frågan är naturligtvis var gränsen mellan dröm, illusion och verklighet går?

Den Nicole Kidman vi sett de senaste femton åren utstrålar mycket av det vi förknippar med Grace Kelly. En självklar elegans och ”närvaro” på duken av det slag som brukar borga för stjärnkvalitet i filmsammanhang. Men vägen till rollen som kyligt elegant blondin har inte varit helt självklar för australiensiskan med det röda hårsvallet.

Nicole Kidman (född 1967) slog igenom på bred front 1989. Då fick hon dels huvudrollen i den internationellt framgångsrika tv-satsningen ”Bangkok Hilton”, dels huvudrollen i thrillern ”Dead Calm”. I bägge produktionerna gestaltade hon en ung kvinna som går från att vara ett utsatt offer till att bli en viljestark hjältinna som slutligen tar saken i egna händer. Ett rödhårigt energiknippe som hade något annat att komma med än de mest traditionella filmskönheterna.

Days of Thunder
Frågan är vad som hade hänt om inte Tom Cruise råkat få syn på det nya skådespelarlöftet i ”Dead Calm” och värvat henne till racerdramat ”Days of Thunder” (1990)? Hade hon valt en annan väg rent filmmässigt? Hade kritikerframgången kommit tidigare? Eller hade hennes stjärna falnat i ett tidigt skede?
Nu gick det som det gick och trots att filmen i sig inte var något mästerverk så gjorde den henne känd för en bred publik, samtidigt som relationen till Cruise kom att resultera i ett av Hollywoods mest omskrivna kändisäktenskap. Ironiskt nog inleddes deras gemensamma bana med en film där deras rollkaraktärer slutar som ett lyckligt par och avslutades med en film om ett äkta par som upplever en kris. Dramat ”Eyes Wide Shut” (1999) som blev regissören Stanley Kubricks sista film markerade nämligen också ändhållplatsen för paret Cruise/Kidman.

Och det är nu det händer något med Kidmans karriär. Från att ha harvat på med ett antal ”sexig men småtuff”-roller i allt från t ex ”Malice” (1993) och ”Batman Forever” (1995) till ”The Peacemaker” (1997) tar hon plötsligt steget in i en ny värld och gör på raken flera imponerande insatser i strålande filmer. I helt olika genrer. Hon sjunger i musikalen ”Moulin Rouge” (2001), är spöklikt nervig i skräckfilmen ”The Others” samma år, och tragiskt trovärdig som Virginia Woolf i ”The Hours” ett par år senare.
För sistnämnda prestation får hon en Oscar. Den är hon utan tvekan värd – även om det hela förstärker bilden av att snygga kvinnor gärna skall spela fula för att få priset. På samma sätt som vägen mot en nominering för manliga skådespelare verkar bli väldigt mycket kortare om deras rollkaraktärer tampas med handikapp av något slag.

På jakt efter ”Grace”
Sedan dess har karriärtåget gått framåt i rasande takt och lämnat filmer av olika slag bakom sig. Ibland bättre som t ex ”Rabbit Hole” (2010), ofta sämre – från svala dopp i stil med ”Cold Mountain” (2003) till veritabla magplask som komedin ”Just Go With It” och thrillern ”Trespass” (bägge från år 2011). Men trots flera missar är förväntningarna fortfarande stora när Kidman är med på rollistan.
För när allting stämmer; intrigen, rollen och genomförandet så brukar det bli väldigt bra. Nicole Kidman har det där lilla extra som gör att man ”ser” henne. Vilket gör att man hoppas slippa se fler av de skönhetsingrepp hon gjort de senaste åren. Hon behöver varken större bröst och läppar eller färre rynkor för att vara fängslande. Tvärtom.
Men samtidigt så gör kanske just denna uppenbara osäkerhet att hon kan tillföra något extra till filmen om Grace Kelly. För efter tjugofem år i ett rampljus som ger allmänheten möjlighet att konstant syna ens skönhet och skärskåda ens lycka så har hon antagligen något att säga om gränsen mellan dröm, illusion och verklighet. Antagligen också om det svåra i att även som privatperson tvingas spela en offentlig roll.

När Nicole Kidman så småningom dyker upp i Olivier Dahans emotsedda ”Grace Kelly”-film är det inte första gången hon spelar en karaktär vid namn ”Grace”. Ett namn laddat med tolkningsmöjligheter. Det kan stå för skönhet och stilfullhet, men också för nåd och en vilja till godhet. Hennes Grace i Alejandro Amenabárs ”The Others” tampades med skräcken inför de spöken som synbarligen valt att invadera hennes efterkrigstida hem. En skräck som visar sig ha sitt ursprung i något ofattbart. En skräck som skriker efter nåd.
Och i Lars Von Triers ”Dogville” (2003) personifierar hennes Grace skönheten som kommer till en by där ingen vill ta emot den godhet och nåd hon vill erbjuda. Vilken innebörd namnet denna gång kommer att få återstår att se. Och det ser åtminstone jag fram emot.

Silja Sahlgren-Fodstad, filmredaktör.

Hör inslaget i Kulturtimmen, Radio Vega, torsdag 25.7.2013 mellan kl. 14:03-15:00, eller på Yle Arenan (efter torsdagens sändning)!