Filmpremiär: Before Midnight

Att se filmerna "Before Sunrise", "Before Sunset" och "Before Midnight" är som att uppleva ett parallellt liv. Det är så naturligt, så trovärdigt, så äkta och precis så vardagligt som ens eget liv kan vara. På gott och på ont. I medvind och i motgångar. Ibland känns det som att jag ÄR Celine – rollkaraktären spelad av Julie Delpy. Och jag blir också förälskad i Jesse – spelad av Ethan Hawke. För det är så de här filmerna fungerar – det kunde vara mitt liv, eller ditt liv, ja ett liv helt enkelt. Två personer som möts och allt som sedan händer därefter…

Som sagt så finns det alltså tre filmer. Alla regisserade av Richard Linklater, och skrivna av Ethan Hawke, Julie Delpy och Richard Linklater.
Den första, ”Before Sunrise” kom ut år 1995 och handlar om hur personerna Celine och Jesse slumpmässigt möts på ett tåg i Europa och sedan spenderar en natt tillsammans i Wien. När dagen gryr är de dock tvungna att skiljas åt, men lovar varandra att de ska ses igen – om exakt sex månader, klockan sex, på perrongen där tåget avgår. Sedan säger de adjö och jag liiider. Varför kan dom inte bara vara tillsammans? Ser dom inte att det är äkta kärlek?

I film nummer två, ”Before Sunset” från 2004 har 9 år förflutit och Celine och Jesse har inte haft kontakt sedan de skildes åt den där dagen på tågperrongen. Det blev nämligen inte av att de sedan träffades sex månader senare klockan sex på perrongen som de hade bestämt att de skulle göra, på grund av olika orsaker. Livet kom emellan kunde man kanske säga. Men nu är Jesse, som blivit författare, på väg till Paris där Celine bor. Jesse vet inte om det, men Celine har hört att han ska prata om sin bok i en bokhandel, och hon bestämmer sig för att bege sig dit.
Så möts de igen, Jesse och Celine, och känslor som man kanske trodde att hade lagt sig till vila, blossar nu upp igen…

Ytterligare 9 år senare, i film nummer tre ”Before Midnight” från 2013, möter vi Celine och Jesse igen. Men nu är dom gifta med två gemensamma barn.
Äntligen! tänkte jag. Bra att de fick tummen ur arslet och blev tillsammans på riktigt! Alla fattade ju att det skulle vara så. Jesse hjärta Celine = sant. Men kärleken, ack så vi människor kan strula till den…

Det kanske allra bästa med de här filmerna är att de på riktigt är inspelade med så många års mellanrum, och att skådespelarna Julie Delpy och Ethan Hawke således också åldras i kapp med att historien utvecklas.
När vi möter dem första gången är de unga, naiva och lite charmigt tafatta. I film nummer två har de redan hunnit skapa sig varsitt liv, på sina egna håll, och är också mera rotade, eller kanske mindre benägna att bara hoppa på ett tåg till ingenstans och överallt. ”The stakes are higher” som man skulle säga på engelska.
I film nummer tre möter vi dem plötsligt mitt i livet, gifta och med familj. Det är ett mera moget par vi möter, som tampas med vetskapen om att ingen kärlek är oproblematisk.

Det som genomgående är genialt i alla tre filmerna är den trovärdiga dialogen, och det faktum att det är så avskalat i all sin storslagenhet. Den största upplevelsen får jag av att bara följa deras dialog, dela deras dialog, och inse att den lika väl kunde vara min.
Men filmen ”Before Midnight” är också en uppgörelse av något slag, och det skulle inte förvåna mig om detta blev den sista filmen om denna djupa kärlekshistoria. Jag hoppas dock innerligt att det inte är så och att vi om ytterligare några år ska få möta Celine och Jesse igen, som pensionärer, med vuxna barn, och med ännu många dagar och nätter framför sig, fyllda av de långa diskussioner som karaktäriserar deras relation.

Jag ska inte avslöja för mycket nu eftersom ”Before Midnight” har biopremiär här i Finland först idag, den 2:a augusti, men jag kan istället erbjuda er något som är minst lika bra, nämligen en intervju med skådespelarna Julie Delpy och Ethan Hawke, tillsammans med regissören Richard Linklater, under en presskonferens på en filmfestival i Berlin tidigare i år...

Eftersom jag redan fått privilegiet att se alla tre filmerna så vill jag dela med mig av en tanke som slog mig i biomörkret:
om man någon dag får leva i ett sådant förhållande som Celine och Jesse har – ja då är man nog en lyckligt lottad människa. Och jag tänker att vi oftare borde våga ta chanser, inte låta livet glida ur händerna, och kanske bara ta det där tåget som man inte riktigt vet vart det leder, men som kanske kan tar en precis just dit där man borde vara...

Alexandra Häggman