Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Philip Teir: Vinterkriget. En äktenskapsroman

Från 2013
Uppdaterad 16.08.2013 08:05.
Philip Teir, Vinterkriget
Bild: Yle

I juni nåddes vi av nyheten att Philip Teirs romandebut Vinterkriget kommer att ges ut på engelska – och det att en finlandssvensk författare överhuvudtaget blir översatt till ett annat språk än, låt oss säga finska, är en bedrift som får en att höja på ögonbrynen.

Samtidigt steg förväntningarna på den kommande boken med flera hundra procent och tidigare i månaden gick Teirs rikssvenska förlag ut och kallade Vinterkriget för ett mästerverk.

Philip Teir debuterade som skönlitterär författare år 2007 med lyriksamlingen Någonting ur hennes mun faller in i min mun och sedan dess har Teir skrivit noveller samt medverkat i och redigerat ett antal antologier. Men i höst är Teir aktuell med sin första roman, Vinterkriget. En äktenskapsroman.

Jag frestas dessvärre att börja med en klyscha, men det kan inte hjälpas att Leo Tolstojs ofta citerade inledning till Anna Karenina dyker upp i mitt huvud: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig är olycklig på sitt eget sätt” - även om man kan ha invändningar av olika slag mot denna tes finns det många nivåer i citatet som ger klangbotten och ekon i mig när jag läser Philip Teirs roman Vinterkriget med underrubriken ”en äktenskapsroman”.

Inte minst frågan om vad som kännetecknar och hur vi definierar ett begrepp och en upplevelse som ”lycka” är en av många röda trådar i denna Philip Teirs version av scener ur ett äktenskap.

Första ordet i romanen ger Teir i alla fall till en annan äktenskapsskildrare av rang, nämligen August Strindberg - ett citat ur Giftas står nämligen som motto för berättelsen: ”Och likväl vore dess småsaker icke betydelselösa i livet, ty livet består av småsaker.”

På samma sätt som Johan och Marianne i Ingmar Bergmans 70-talstv-serie ”Scener ur ett äktenskap” lever Max och hans hustru Katriina ett till synes bra småborgerligt liv i Tölö i centrala Helsingfors: på eftermiddagarna spelar Max tennis med sin förläggare och varje vecka är det parmiddag hemma hos någon vän eller kollega.

Max är professor i sociologi vid Helsingfors Universitet och sedan drygt trettio år tillbaka är han gift med Katriina, som för sin del jobbar med personal- och rekryteringsfrågor på Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Paret har två döttrar: sansade och trygga Helena som är lärare, gift med likaså (till synes) sansade och trygga Christian och mamma till två barn, samt Eva som är mer frifräsig och oförskräckt till sin natur och som nyss flyttat till London för att studera konst.

Såsom titeln antyder utspelar sig romanen under årets kallaste tid från november till mars, och från första början står det klart för oss att förhållandet mellan Max och Katriina kommer att sluta i skilsmässa – frågan är bara hur och varför.

Ironiskt nog är Max något av en expert på äktenskaps- och samlevnadsfrågor och dessutom håller han på att skriva en bok om nestorn inom finländsk sociologi och filosofi, Edvard Westermarck, som också ägnade en stor del av sitt liv åt att forska i äktenskapets historia och ursprung inom olika kulturer.

De senaste åren har Max känt sig åsidosatt och förbigången, passé. På den sociologiska institutionen finns det kolleger som anser att Max nuvarande forskningsinriktning där han kombinerar neurovetenskap och evolutionspsykologi med sociologi är löjlig – för att hänga med i svängen borde han syssla med frågor kring genus, miljö eller Bourdieu. Annat var det förr, i början av 90-talet, när hans studie i finländarnas sexliv gjorde succé och City-lehti utsåg honom till ”årets unga intellektuella”.

Idag är Max enda sätt att få utlopp för och respons på sina tankar att delta i olika diskussionsforum på webben.

Några veckor innan Max skall fylla 60 år blir han kontaktad av en tidigare student, Laura, som skriver en artikel för en damtidning om dagens hemmafruideal. Av en slump råkas Max och Laura på ett kafé bara några dagar senare och Laura verkar uppriktigt glad över att återse sin handledare och professor.

Max är givetvis smickrad över Lauras visade intresse. För första gången på länge känner han sig vital och upprymd, ja, rentav lycklig – och han inbillar sig snart att Laura är en välkommen och efterlängtad utväg ur hans desillusionerade, håglösa och rutinmässiga tillvaro. Äktenskapet med Katriina har sedan länge gått i stå och det är uppenbart att de glidit ifrån varandra. De småsaker som en gång byggde upp deras gemenskap och svetsade dem samman är idag irritationsmoment och orsaker till gnabb och gliringar.

Samhällsengagemang på 1970-talet och idag

År 1970 hade Max lämnat barndomshemmet på den österbottniska landsbygden och rest till Helsingfors för att börja studera sociologi, ett ämne som låg i tiden och som lockade debattglada vänsterintellektuella till universitetet för att diskutera allt från arbetsvillkoren för finska metallarbetare till kärnkraft och USA:s krigföring i Vietnam.

För en utomstående (dvs. icke-helsingforsare) var det dock ibland svårt att förstå hur en del av de samhälleligt och ekonomiskt privilegierade kurskamraterna kunde vara blinda för de strukturer de var en ofrånkomlig del av:

”Som österbottning, med rötterna på landsbygden i Kristinestad, hade han svårt att begripa sig på sina helsingforsiska kurskamraters prat om arbetsvärdeteori och social alienation, inte minst eftersom många av dem bodde i lägenheter som hade gått i arv just tack vare den sortens strukturer som de protesterade mot.”

Vad finns kvar av 68-generationens idealism och radikalitet och hur ser gräsrotsaktivismen ut idag?

På konstkursen i London lär dottern Eva känna Russ som kommer att avbryta sina studier för att engagera sig i den antikapitalistiska Occupy-rörelsen som slagit läger utanför Sankt Paulskatedralen:

”Hela den här grejen, att vi sitter och diskuterar varandras konstverk. Jag tror inte på det. Hela den här 'crit'-grejen, jag tycker inte att det betyder nåt, förstår du? Vi borde ju jobba i stället för att prata. Som de där Occupy-människorna. De sysslar ju åtminstone med nåt vettigt, nåt som gör avtryck i världen. Inte nån jävla konst som ställs ut på ett galleri och sedan hängs upp på väggen hemma hos nån bortskämd övre medelklassfamilj. (---) Jag är så trött på att folk bara tänker på sig själva. Jag vill ingå i ett sammanhang. Konstvärlden är så inriktad på individer. Så har det inte alltid varit.”

Även om Eva uppenbarligen sympatiserar med rörelsens anhängare och på något plan också delar deras värdegrund är hon mer av en iakttagare än en aktör. Hon låter hellre Russ sova över i sin lägenhet än rullar ut sin sovsäck i tältlägret. Men, för alla del, om man som Eva har fullt upp med att få styr på sitt kaotiska kärleksliv är världsekonomin och global solidaritet inte nödvändigtvis det första man tänker på när man vaknar på morgonen.

Vad kännetecknar ett meningsfullt liv?

Det som är gemensamt för alla i romanen är frågan om ett meningsfullt liv – och här försöker författaren ringa in dels de olika generationernas syn på och roll i samhället på ett mer övergripande plan, dels de enskilda personernas uppfattning om sin egen plats i ett större sammanhang.

På ett ställe i romanen konstaterar Max att det enda hans generation eftersträvade var frihet, medan hans fars generation (dvs. de som var med om kriget), såg förändring som ett nödvändigt medel att nå stabilitet: ”För dagens unga människor är förändringen själva målet.”

Philip Teirs romandebut är en berättelse som på ett mångfacetterat sätt binder ihop tre generationer samtidigt som den ställer viktiga frågor, såsom vad som kännetecknar den kollektiva liksom den personliga lyckan. I Vinterkriget finns också många andra intressanta trådar att spinna vidare på - inte minst diskussioner om konstens och konstnärernas roll (eller icke-roll) i samhället idag.

I en intervju för Hufvudstadsbladet (där Philip Teir är kulturchef sedan år 2009) häromdagen konstaterade Teir att han gillar att skriva ”comedy of manners”, dvs. skriva om vardagliga och lustiga situationer – utan att ämnet nödvändigtvis behöver vara unikt. Utförandet, däremot, måste vara trovärdigt.

Och här ligger också en av romanens absoluta förtjänster: Teir skriver en stringent prosa som kännetecknas av ett stort engagemang och uppenbar ömhet för karaktärerna, samtidigt som man kan ana en lättsam och kärleksfullt ironisk distansering till dem.

I efterordet skriver Philip Teir att någon absolut borde skriva en biografi över Edvard Westermarck. Jag hoppas verkligen att Teir själv åtar sig den uppgiften – också den boken är vi många som vill läsa!

Mer om ämnet på Yle Arenan