Pacemaker
Historien om pacemakern innehåller många uppfinnare, men det var två svenskar som fick äran att uppfinna och operera in den första pacemakern; läkaren Rune Elmqvist och hjärtkirurgen Åke Senning. Pacemakern, stor som en ishockeypuck, opererades 1958 in i den då 43-årige Arne H W Larsson. Larsson hade Adams-Stokes syndrom, vilket gjorde att hjärtat ibland bara slog 28 slag i minuten, och det fanns en risk att det kunde stanna helt. Den första hjärtstimulatorn fungerade bara i några timmar, men Elmqvist hade tillverkat flera och den andra fungerade redan bättre.
Samtidigt arbetade flera andra läkare och uppfinnare med pacemakrar. Redan på 1930-talet hade den amerikanska läkaren Albert S. Hyman byggt en apparat med nålelektroder som användes vid hjärtstillestånd, men det fanns ett allmänt motstånd mot att ”väcka upp de döda”, och han publicerade aldrig några resultat för hur den fungerade på människor. 1952 konstruerade Paul Zoll en pacemaker med elektroder som fästes på patientens bröstkorg, men den var för stor för att opereras in och den var smärtsam för patienterna. Helst skulle patienten vara nedsövd, och om hjärtat behövde stimuleras under en längre tid, så fick patienten brännskador.
Därför var det många som försökte uppfinna mindre pacemakrar, och då transistorn uppfanns kunde Elmqvist göra en tillräckligt liten pacemaker att opereras in. Ungefär samtidigt som Larsson fick sin första pacemaker, utvecklade amerikanen Wilson Greatbatch sin första pacemaker. Greatbatch byggde en oscillator för att banda in hjärtljud, men han tog fel resistor. Istället för en 10 000 ohms resistor med en brun-svart-orange färgkod, tog han av misstag en 1 miljon ohms resistor med brun-svart-grön färgkod. När han installerat den fick han istället en apparat med en rytmiskt elektrisk puls. Han insåg att hans uppfinning istället kunde användas som en pacemaker. Han utvecklade apparaten och fick patent på den, något som Elmqvist och Senning aldrig gjorde. Greatbatch fick också litiumbatteriet att fungera i en pacemaker, vilket gjorde att patienten kunde ha den i många år.
Arne Larsson fick under sitt liv sammanlagt 22 pacemakrar. Han levde till 86 års ålder, då både Elmqvist och Senning redan var döda.
Källor:
Accidental Inventions: The Pacemaker (2008) (hämtat 26.5.2013).
Altman, Lawrence K. (2002) Arne H. W. Larsson, 86; Had First Internal Pacemaker, i New York Times, 18 januari 2002.
Furman, Seymour (2002) Early History of Cardiac Pacing and Defibrillation, i Indian Pacing and Electrophysioloogy Journal 2002 Jan-Mar; 2(1): ss. 2-3.
Selivanova, Alexandra (2013) Pacemakern, i 100 innovationer, 51-100 metallbearbetning-ångmaskinen. Stockholm: Bilda Förlag & Idé.
' /%3E%3C/svg%3E)
