Hästar att minnas i finlandssvensk litteratur

Vi utrustar hästarna med det
som vi saknar: trofasthet och
mod. Vi älskar dem för deras
trofasthet och mod. Det är november,
det blåser milt mot mitt ansikte, små kalla
vattenskurar störtar mot trädens
kronor Hästarna skräms av sin
inbillning. Hästarna skräms av
vad som helst och sätter iväg.
Naturen slösar inte; naturen följer
strikt ekonomiska lagar. Träden
står kvar i dimman, orörliga
Något har långsamt förändrats, jag
vet: det som jag minns kommer
inte tillbaka.

(ur Tua Forsströms lyriksamling Parkerna från år 1992)

Under många år samlade litteraturforskaren Ritva Haavikko på dikter (finska dikter och dikter översatta till finska) där det förekommer hästar – de här dikterna gav hon sedan till sin sondotter som var vad man brukar kalla för ”hästgalen”. Till slut var dikterna såpass många att hon beslutade sig för att sammanställa dem till en antologi, men antologin byggdes sedermera ut till en tjock och informativ bok om hästen i bildkonsten, poesin och i historien (Hevonen taiteessa, runoudessa, historiassa WSOY 2003).

I förordet till boken noterar Ritva Haavikko att hästen under många tusen år var mannens revir och att det i första hand också var männen som skrev dikter om hästar. I den finska lyriken noterar Haavikko en tydlig skiljelinje, nämligen vinterkriget: före vinterkriget var det framför allt manliga poeter som skrev hästdikter, medan kvinnorna i allt högre grad började skriva om hästar efter vinterkriget.

Jag har inte tillräckligt på fötterna för att dra samma slutsats för den finlandssvenska lyrikens del, men jag har på känn att hennes iakttagelser gott och väl kan stämma in också på vår litteratur.

Här några slumpmässigt gjorda plock i min bokhylla:

I Fänrik Ståls sägner – andra samlingen (1860) skriver J L Runeberg bl.a. om den sjuttioåriga generalen von Essen som brusar upp i helig vrede över att hans älskade skymmel är utsjasad just när han ämnat ta sig en ridtur – han tänker ge kusken/soldaten Matts en omgång med den grövsta piskan som finns i stallet, men Matts (som ridit skymmeln ikapp med en rysk kosack som skrutit med sin flinka rapp) påminner von Essen om hur han, soldaten, liksom generalen själv, stod i ledet när skotten ven genom luften:

Jag var man i mitt led också,
Och sköts det, sköt jag värre,
Och stacks det, stack jag som två.

Skall nu som en häst jag smaka
Er snärt, då jag gjort som bäst,
Så sparkar jag upp tillbaka
Och sparkar ock som en häst.

Plötsligt minns den åldrande bjässen/generalen forna tider när han gick mot faran i främsta ledet och Finlands fana glatt fläktade på segerns fält – och den sturske kusken Matts undgår bestraffning, dvs. slipper piskas som en häst:

Tre ting i lust och smärta,
Dem ägde han, käck och god:
Stolt själ och lättrört hjärta
Och brinnande hetsigt blod.

Under inbördeskriget var poeten Bertel Gripenberg kavallerist och fältväbel vid Nylands Dragonregemente och Gripenbergs intresse för jakt är vida omvittnat – han hade också själv många hundar och hästar.

Det är m.a.o. inte särdeles förvånande att Gripenberg ofta skrev om ryttare och om hästar i sina dikter – hästen (och ryttaren) sågs bl.a. som en symbol för styrka och mod, för offervilja och fosterländskhet, för ära och stolthet.

Men Gripenberg använde också element från hästvärlden som metaforer för livets gång och det förgängliga:

De ha stormat förbi i trav och galopp
som herrar på löddriga hästar,
som en stolt skvadron, som en ryttartropp,
mina år på den jord som jag gästar.

De ha stormat förbi i galopp och trav
och aldrig de vända tillbaka.
De ha nått sitt mål, de ha funnit sin grav,
blott i fjärran jag marken hör skaka.

Men än dallrar i luften ett eko kvar
av den vilda och dånande färden,
och än ljuder en döende hornfanfar
långt borta, utanför världen.

Med fröjder och sorger, med lust och ve
förbi mig tiden har rusat,
och aldrig får jag den återse,
de år som mig plågat och tjusat.

Men ett genljud av allt som har stormat förbi
ännu i mitt öra klingar,
och än till ett eko av dess melodi
min åldrande röst jag tvingar.

Sjung, eko, om livets ära och skam,
ljud, eko, om allt som försvunnit,
när skuggorna långsamt tåga fram
och dagen till skymning hunnit!

En författare med diametralt motsatt politisk livsåskådning än Bertel Gripenberg var Elmer Diktonius, som särskilt i sina senare verk tog avstamp i den lantliga miljön han lärt känna i framför allt Nurmijärvi.

I prosaverket Janne Kubik (utkom 1932) skriver Elmer Diktonius om rödgardisten Jannes öden och äventyr såväl före som efter inbördeskriget. I ett kapitel, ”Sol och halm”, minns Janne sin barndom bland åkardrängar och hästar i stallen vid Malmgatan i Helsingfors:

”(---) Janne skulle så gärna titta lite närmare på hästarnas ben och svansar och de där underliga grejorna som somliga av dem bär hängande under magen, men drängarna går vidare med sina ämbaren och skrapor och Janne måste följa med, ty ensam törs han ej bli. Hästarna vänder sig om och ser med stora ficklampsögon på drängarna och Janne, och de flyttar sig så snällt då man klappar dem på länden och säger gurr-gurr då de tuggar havre. Äter de hö säger de bara loms-loms.”

Hos Diktonius är hästen förknippad med värme och trygghet samt en otvungen och okonstlad lantlighet – en längtan till barndomen, helt enkelt.

Hästen är människans bästa vän

Av de finska kvinnliga författare som skrivit mycket om hästar lyfter Ritva Haavikko fram lyriker som Katri Vala, Eeva-Liisa Manner, Helvi Hämäläinen och Sirkka Turkka – lyriker som skrivit om allt från hästar som stupat i krig och hästar som tjänat sin husbonde väl ute på åkern, till den trofasthet som binder samman människan och hästen – för att inte tala om den erotiska spänning som kan finnas mellan hästen och människan.

Hästar jag själv minns med värme från senare år hittar jag t.ex. hos poeten Tua Forsström som ofta finner tröst och livsmod hos hästarna.

I Forsströms dikter är människans bästa vän snarare hästen än hunden – mellan diktjaget och hästen finns en ordlös gemenskap, samvaron kännetecknas av ett igenkännande.

I folktron besitter hästen egenskaper som människan saknar: hästen hör och ser sådant som övergår mänsklig förmåga såsom älvor och jordandar, spöken och de dödas själar. Hästen kan också se in i framtiden och skilja mellan rätt och fel.

Hästen förknippas också med ett antal motsättningar: den är främmande och förtrollande på en och samma gång, stark och skör, lugn och vild, lyhörd och lättskrämd:

”Hästarna skräms av sin / inbillning. Hästarna skräms av / vad som helst och sätter iväg” skriver Tua Forsström.

I en annan, ofta citerad, dikt skriver Forsström om lugnet som smittar av sig från häst till människa:

Efter att ha tillbringat en natt
bland hästar minns jag hur friskt

det doftade av ammoniak och
smältsnö, den gröna månen

över den gröna skaren, en råtta
gnisslade i foderkammaren, hur jag frös

i min overall och yllemössa mot
morgonen och hur lugnt hästarna sov.

(ur Tua Forsströms lyriksamling Efter att ha tillbringat en natt bland hästar som utkom 1997)

Bland travhästar och cowboys

I den finlandssvenska samtida prosan är det framför allt Mikaela Sundström (numera Strömberg) som gett hästflickorna både ansikte och röst: i romanen Till alla hästar och till vissa flickor (2004) får vi under några somrar följa med tonårskillen Andreas ut till landet någonstans ”i en förfallen bygd” i Östnyland.

Under dessa sommarlov umgås Andreas flitigt med systrarna Marianne och Elianne, som tillbringar en stor del av dygnets vakna timmar i stallet och ute i beteshagen där de har hand om hästen Kuningatar, som tränas upp för att bli travhäst.

Att hästen som sådan är förknippad med övernaturliga och också dunkla makter framgår i romanen när Marianne upplyser Andreas och Elianne om att det vilar en förbannelse över hästarna: ”Där som hästar rör sig där finns också personer med trollmakt, packor och häxor.” Men av någon anledning var de tre kompisarna skyddade för förbannelser och hemskheter.

Under skolterminen sitter Andreas i skolbänken och längtar till landet medan han iakttar de många hästfickorna i Östra Läroverket. För Andreas är det här med hästar inte endast ”en småflicksgrej, det är bara som det ser ut när de kommer springande med sina rosa luddiga böcker fyllda med fotografier och stamtavlor, datum för ridläger och hemliga adresser. Och hästens bön, och favoritponnyns namn skrivet i silver eller guld, och det verkar ju nog himla barnsligt alltihop. Barnsligare än fotboll, lagsporter och motorfordon. Men den som har sett hästlivet på riktigt låter sig inte luras!”

Andreas – liksom Diktonius Janne Kubik – förknippar hästen med barndomens okomplicerade och kravlösa tillvaro på landet. Den sommaren Kuningatar drabbas av tarmvred och dör innebär också slutet för barndomens somrar.

I Till alla hästar och till vissa flickor, men framför allt i romanen De vackra kusinerna (2008) biter Mikaela Sundström av huvudet på myten om att det bara skulle vara småflickor och kvinnor som tillbringar dagarna (och nätterna) med hästar.

I De vackra kusinerna lär vi känna Steve, cowboy och amatörskådespelare, som sitter i ett hus på de östnyländska vidderna och drömmer om en ranch i Montana och ”talar om hästar och igenvuxna skogsvägar och den förvildade prärien med (…) lidelse”. Alla hästar (liksom kvinnor) är borta, och det är bara en halvgammal stövare som följer den kutryggiga Steve i spåren.

Kulturtimmen onsdagen 28.08.2013 handlade uteslutande om hästar: hästar i kulturen och kulturen kring hästar. Hästen har gått från att vara mannens angelägenhet till att bli flickornas. Från en hästgård i Solf hör vi Nora Brandt som forskar om hästflickor, och så möter vi Erik Westerlund som hållit på med hästar hela livet. Dessutom om hästar i litteraturen och i filmen, och musiken går förstås också i hästarnas tecken. Programvärd var Elin Willows:

Kulturtimmen: Det hetaste inom kulturvärlden

Programmet är inte längre tillgängligt