Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

Mattias Fagerholm: Mitt livs Nokia

Från 2013
Uppdaterad 04.06.2015 11:52.
Mattias Fagerholm
Bild: Ilmari Fabritius / Yle

Året var 1996. Vi skulle segla från Åbolands skärgård till Åland för att delta i den finlandssvenska sång- och musikfesten i Mariehamn.

Eftersom bemanningen på båten var något orutinerad vad gäller segling hade vi utrustat oss med tre splitternya Nokiatelefoner. Med det senaste skriket i teknologiväg skulle vi tryggt kunna segla vart som helst i vilket väder som helst.

Jag kan inte ens komma ihåg vilken modell jag hade. Men den var splitterny och hade kostat en förmögenhet. Den vägde så mycket att regnrocken nästan släpade i durken när jag med mycket möda och besvär hade lyckats pressa in den i rockfickan. Antennen skavade mot revbenen och gjorde det omöjligt att böja sig i sittbrunnen.

Men trots det satt vi glada och nöjda i duggregnet och roade oss med att skicka textmeddelanden åt varandra. Ett nöje som kostade cirka 1 mark per meddelande. Men det var värt varenda penni!

Som småpojkar satt vi förstås och jämförde våra mobiltelefoner. Vem hade den vassaste Nokian? Jag hade visserligen den största telefonen, men mitt trumfkort var en extra akku. Med den skulle man vara tillgänglig hur länge som helst.

Någonstans på Skiftet hade båda mina akkun tagit slut. Och den övriga besättningen befann sig i radioskugga. Någon möjlighet att ladda telefonen fanns inte på flera sjömils avstånd.

Det blev inga fler textmeddelanden den resan. Men det spelade egentligen ingen roll. Blotta tanken på att i princip vara tillgänglig när som helst och var som helst (till och med på Skiftet) var revolutionerande.

Att det i vårt fall inte riktigt utföll så är sekundärt. För mentalt hade den tegelstenstunga Nokian med antennenen som alltid stack in i ljumsken gjort världen lite mindre.