Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Givande taxiresor i Hongkong

Från 2013
Uppdaterad 10.09.2013 15:58.
Gata i Hongkong
Bildtext Gata i Hongkong (Arkivbild)
Bild: EPA/JEROME FAVRE

Att ta taxi i Hongkong är ofta ett nöje. Billigt är det också. Mätaren visar två euro när man startar, och för den summan åker man en hel kilometer innan priset stiger - och då med bara femton cent.

Det finns så många taxin att man sällan behöver vänta längre än några minuter på att få en. Bilarna kan vara rätt slitna, och om man har dålig tur sätter man sig i en som fungerar så dåligt att färden blir knyckig.

Häromdagen tog jag en taxi som knyckte och ryckte så häftigt att det inte kunde bero bara på tekniska problem. Jag tog en titt på chauffören och såg att han var ålderstigen. Det är i sig inte ovanligt, för i Hongkong finns det inga regler som tvingar chaufförerna att gå i pension. Många fortsätter att köra så länge som de bara orkar.

Den här mannen såg ändå ut att vara den äldsta jag dittills hade stött på, och jag tog mig friheten att fråga hur gammal han var. 87 år svarade han på engelska. Sedan fick jag höra att han hade kört taxi mer än sex decennier och att det här faktiskt var hans sista arbetsdag. Han hade nyligen tackat ja till ett erbjudande om att flytta hem till sin son. Sonen bodde i Kanada, och den här gamlingen skulle snart flyga dit. "Det är dags att vara med om något nytt", sade han.

Omstridd kolonialism

Taxifärden var lång, så jag passade på att höra mig för hurudana minnen chauffören hade av Hongkongs koloniala förflutna. Nu, 16 år efter att Kina övertog den brittiska kolonin, ställs den frågan allt oftare. Många anser att det autonoma Hongkongs ledare inte har varit kompetenta, och en del önskar att britterna aldrig hade överlåtit sin koloni. Demonstranter har till och med börjat vifta den gamla koloniala flaggan när de protesterar mot den nuvarande ledningen.

Med tanke på vad britterna sysslade med kan det här te sig besynnerligt. Kolonin präglades länge av rasism. Till exempel fick inga kineser bosätta sig i den mest eftertraktade stadsdelen där förmögna västerlänningar levde. Det ryktas om att det också fanns skyltar som fastställde att hundar och kineser inte hade tillträde till vissa parker, men det lär vara en myt. Efter andra världskriget slopades de öppet rasistiska reglerna, men britterna fortsatte att försumma den kinesiska majoriteten.

Min taxichaufför hade ändå bara gott att säga om de koloniala tiderna. Liksom en massa andra kineser hade han flytt till Hongkong när Mao Zedongs kommunister kom till makten i Kina år 1949. Han var tacksam för att britterna lät honom stanna kvar och uppskattade att de aldrig hade blandat sig i hans liv.

Impopulära landsmän

I det här skedet var jag glad över att trafiken hade stockat sig. Det var uppenbart att chauffören hade svårt att koncentrera sig på att både köra och prata, och prata hade han lust att göra. Han konstaterade att han inte hade mycket till övers för sina landsmän i det övriga Kina. Samma dag hade han läst i tidningen om hur kineserna uppförde sig i en svensk möbelaffär i Peking.

Tusentals människor hade flockts till affären varje sommardag enbart för att picknicka i de luftkonditionerade utrymmena eller för att ta en tupplur på de bekväma sängarna i den stora sovrumsavdelningen. Ett affärsbiträde sade att han var utled på att ständigt måsta väcka folk.

"I Kina har människorna inga fasoner. Det är kommunismens fel", fnyste chauffören. Han hörde med andra ord till den växande skaran av hongkongbor som upplever att de är annorlunda och bättre än kineserna på andra sidan gränsen. Och visst har Hongkongs avvikande histora gjort dem annorlunda, men ingalunda alltid bättre.

Trafiken började nu igen löpa, och jag ställde inga fler frågor. Jag ville inte att den gamla mannen skulle krocka på sin sista arbetsdag.

Björn Ådahl, Hongkong

Diskussion om artikeln