Stål
Under Krimkriget kom den engelska affärsmannen Henry Bessemer på hur man kunde göra effektivare artillerigranater. Hans granater var tyngre än de kanonkulor man vanligen använde, och med hjälp av en skåra som gick i en spiral längs granaten, snurrade denna och höll sin kurs bättre. Det brittiska krigsministeriet var visserligen inte intresserat, men kejsar Napoleon blev övertygad om det fina i granaten.
Bessemer fortsatte då att fundera ut hur granaterna kunde göras, och insåg att det behövdes mer kraftfulla kanon- och gevärspipor. Då krävdes ett bättre ämne än gjutjärn och smidesjärn, som man dittills hade använt.
På den tiden ansåg man att det var farligt att blåsa in luft i flytande tackjärn, eftersom det kunde orsaka en våldsam explosion, men det visste inte Bessemer. Han var ingen kemist, så han vågade göra sådana experiment som alla andra hade undvikit. Istället för att explodera så brände syret bort kol och andra orenheter, och efter flera omgångar hade Bessemer år 1857 slutligen fått härdat stål som kunde tillverkas i stora mängder, den så kallade bessemerprocessen.
Uppfinningen revolutionerade byggandet. Dittills hade broar, järnvägar, lokomotiv och oceangångare byggts i järn, men de höll inte för stora påfrestningar och det inträffade många olyckor. Det stål man dittills hade kunnat framställa var i så små mängder att det användes till rakblad och svärd, men inte för robusta konstruktioner.
Källor:
Bryson, Bill (2012) En kortfattad historik över nästan allting i ditt hem. Falun: Bokförlaget Forum.
The Lemelson-MIT Program (2003) Henry Bessemer (hämtat 3.4.2013).
' /%3E%3C/svg%3E)
