Emilia Ö:s märkliga måndag
Minns du hur det kändes när alla i klassen hånade dig för något du själv var extra stolt över? Eller vilsenheten när alla andra slöt sig samman i grupp och du själv blev utanför? I Teater Taimines nya turnépjäs för lågstadiet behandlas mobbning och utanförskap ur ett perspektiv de flesta av oss kan känna igen sig i. Emilia Ö:s märkliga måndag är skriven av Malin Kivelä och regisserad av CG Wentzel, på scenen står Mikael Strömberg och Oskar Silén.
”Vad är det där för en kyckling?” Mer än så behövs inte för att ta kål på hoppet att det nya skolåret kanske ska bli bättre än det förra. Emilia Ö går i fyran, i en klass med elva killar och fyra flickor som allesammans heter Emilia. Egentligen är det ingen större skillnad på dem annars heller, ändå är Emilia Ö den som alltid lämnas utanför flickgänget. Hon pratar för högt, klär sig konstigt och gillar så konstiga saker, Bollywood-film t.ex. – vem bryyyr sig? Ingen, förutom Emilia själv. I sin gula klänning med spegelpaljetter kan hon nästan gå in i sin favoritfilm, den om en flicka som prövades ännu hårdare än hon men ändå blev lycklig till sist. Men det ser ju ingen av klasskompisarna. I deras ögon är hon bara den gula, hackkycklingen som inte platsar i gemenskapen.
Teater Taimine har gjort det till en dygd att resa med lätt bagage. Med små medel trollar uppsättningen fram både igenkännbar vardagsmiljö och barnets fantasivärld. På med klänningen, skolväskan och fjärilsspännet i håret, mer än så behöver Mikael Strömberg inte för att förvandlas till Emilia Ö inför våra ögon och lika smidigt befolkar Oskar Silén den provisoriska scenen med pjäsens övriga gestalter.
Samma ekonomi går igen i manuset. Trots att formen är koncentrerad odlas här ingen svart-vit indelning i offer och förövare. Genom att ge också de förbiflimrande gestalterna bakgrund och en liten mini-historia visar Kivelä snarare hur slumpmässigt och aningslöst mobbning ofta uppstår. Bakom den jantelag som fått fotfäste i Emilia Ö:s klass avtecknar sig uppväxtårens kollektiva osäkerhet tydligt. Det är inte många som vågar trotsa likriktningen och grupptrycket.
Emilia Ö:s märkliga måndag är igenkännbar på många sätt, också för en vuxen publik. Och under Emilias oskuldsfulla redogörelser för vad läraren sagt och gjort döljer sig en rad uppfordrande frågor också till oss. Hur hanterar vi vårt ansvar? Hur skulle vi lösa konflikten i klassen?
Ibland blir det resonerande greppet en aning texttungt, åtminstone för de yngsta. Man kan räkna det i ryggar som börja skruva på sig lite otåligt. Men i de situationer då Emilia Ö får sällskap på scenen av Siléns många rollfigurer råder andäktig koncentration. Familjens välkammade hund, klassens elva killar och den spotska trion Emilia A, B och C flimrar förbi, alla fångade med individuellt kroppsspråk och igenkännbar mimik. Och den sanna teaterpärlan sparar man till sist: en Bollywood-scen med alla hand- och halsvickningar perfekt på plats. Rani Mukerji och Shahrukh Khan hade knappast gjort den bättre...