Fredrik Lång: Flickorna på Nappari

En kärleksberättelse, kulturhistoria, klasskildring med tankar om penningens makt - allt detta är Fredrik Långs tjugofjärde verk, herrgårdsromanen Flickorna på Nappari.

Lång har byggt sin roman fritt efter att bland annat ha läst Severin och Therese Tigerstedts verkliga brev samt dokumentära skildringar av Sofia Stenbäck, Lennart Hohenthal och Albert Engström.

I Flickorna på Nappari kombinerar Lång företeelser och teman som han har varit inne på både i sina filosofiskt idéhistoriska arbeten, i sina idé- och bygderomaner och i sina relationsromaner.

Berättelsen tar sats i de historiska personerna John Samuel Osborne Hancock från Sheffield och Albert von Julin från västra Nyland. I expanderingssyfte under andra halvan av 1800-talet kallar Julin finsmeden Hancock till Fiskars bruk för att modernisera kniv- och saxtillverkningen. Senare avancerar han till fabrikschef för hela den sidan av verksamheten. Och där får han också sonen, sedermera filosofie studerande, Osborne Hancock. Ofärdsåret 1905 kommer Osborne som hemlärare till Nappari gård, ute på satakundaslätten i Kumo.

Nappari gård ägs av gardeskapten Severin Tigerstedt, som så gott som hela romanen genom befinner sig på annan egendom i Ryssland. Hans fru, Madame Tigerstedt styr gården i början med järnhand. Men an efter får hon alltmera huvudbry då hon begått det fatala misstaget att ha tagit emot Hancock som hemlärare för sina två snart giftasvuxna döttrar Avé och Rose-Marie. För fru Tigerstedt är en mans tjuskraft på sorgligt klassiskt vis detsamma som hans längd, hållning och förmåga att roa. Och när Hancock varken har längd eller hållning, för att inte tala om stiliga, välsittande kläder, tror hon aningslöst att läget skall vara under kontroll.

-Nåja, fattigdom är ingen skam, tillägger Madame Tigerstedt för sig själv, och lärdomen tycks nu en gång för alla föredra slitna kläder, tänker hon, en kvinna som själv verkligen arbetar hårt för att vara någonting annat än det hon är.

Här har vi genast en av romanens styrkor. Genom ironisk humor målar Lång fram underhållande och avskalande porträtt som sticker hål på tidens tänkesätt. Samtidigt kan beskrivningarna associera till dagens samhälle och föda tankar om motsvarande stereotypa reaktionsmönster än i dag.

Flickornas kusin Carlos, Carl von Knorring, hör även han till de centrala karaktärerna i Flickorna på Nappari. Med honom levandegörs ytterligare bitar av tidens kulturhistoria där han till allmän glädje kommer inkörande på gårdsplanen i sin sprillans nya automobil. Vad honom beträffar nöjer sig Mamá med hans glansfulla yttre, både vad samhällelig ställning och förmodade rikedomar beträffar. Traditionsenligt hoppas hon på honom för den äldre av sina döttrar, samtidigt som hon inget ser av vare sig hans fåfängliga karaktär eller orena uppsåt. Penningens betydelse, som Lång har varit inne på i flera av sina tidigare verk, finns med även här.

Fredrik Lång har skrivit en stramt tät roman med en ypperlig tidsskildring, trovärdig i smått som i stort. Som en äkta herrgårdsroman sig anstår är också självaste Mannerheim med på ett hörn. Och även som kärleksberättelse balanserar historien rätt.

Inledningen är lyrisk med Hancock spelande Månskenssonaten vid pianot, där tonerna ”faller i droppe efter droppe som kvällens dagg på det frö i Rose-Maries unga hjärta som hittills vilat slumrande, skyddat av barnslig oskuldsfullhet…”, medan Avé fascinerad ser Hancocks stora, välvda och halvslutna ögonlock darra där han sitter och spelar och även hon känner en sällsam skälvning i sitt bultande hjärta. Här har vi den svärmiska ungdomsförälskelsen fångad på kornet. Senare utvecklas den mot ett allvarligt djup för den ena systerns del, medan den andra genomlider den försmåddas alla kval, ett tidlöst tema även det.

Om lyckan heter det: ”Lyckan finns kanske i det ofullbordade, för i det ofullbordade finns löftet om fullbordan.” Men beskrivningen av den fullbordade lyckan längre fram hör samtidigt säkerligen till vår litteraturs vackraste kärleksbeskrivningar.

Fredrik Lång och vår litteratur är att gratulera till en fin roman, förlagd i en för hans del uppfriskande annorlunda miljö.