Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Promised Land – ingen lantlig idyll

Från 2013
Uppdaterad 10.10.2013 12:57.
Promised Land, Matt Damon
Bildtext Matt Damon i Promised Land

"Promised Land" är ingen reklamaffisch för en ”levande landsbygd”. Istället för böljande fält i motljus ställs vi inför en småstad där avfolkningen går snabbt. Så vad göra? Satsa på naturgas, naturligtvis! Problemet är bara att det inte är en problemfri lösning. Inte alls.

Steve (Matt Damon) och Sue (Frances McDormand) är en sympatisk duo. Tillsammans drar de land och rike runt för att försöka övertyga folk i mindre städer om att de har allt att vinna på att sälja sin mark till bolaget de representerar. I marken ligger nämligen rikedomar och väntar i form av naturgas som kan tillvaratas med hjälp av s k ”fracking” – en omdebatterad metod som innebär vissa risker för naturen.

Men vad gör man hellre om man inget har; värnar om naturen och ser närmiljön dö ut ekonomiskt eller håvar in snabba cash i hopp om att allt skall ordna sig? I den lilla staden McKinley vet invånarna varken ut eller in. Först är alla med på noterna, men när ortens lärare Frank Yates (Hal Halbrook) börjar ställa obekväma frågor drar många öronen åt sig. Och när miljöaktivisten Dustin Noble (John Krasinski) dyker upp blir det riktigt kaotiskt. Vem skall man tro på?

”Lantliv”-idyll

Det är ett tämligen oglamoröst drama som Gus van Sant presenterar. Här finns inga machohjältar, inga utpräglade skurkar och inget adrenalinhöjande ”let´s go get´em”-klimax. Här följer vi huvudpersonerna när de knackar dörr och möter vanliga människor i vardagliga situationer. Det är idel dammiga vägar, små bybutiker som säljer allt från bensin till gitarrer och lokala pubar med ett okomplicerat utbud av öl och musik. Svenska Dagbladets recensent beskriver filmen som en countrylåt och den analysen är det lätt att skriva under.

I början av 2000-talet gjorde bland annat den svenska regissören Daniel Lind Lagerlöf en ansats att bryta med den glansbildsaktiga skildringen av ”livet på landet” till förmån för en landsortsskildring med ett mera jordnära grepp och en grövre estetik. Istället för Bullerbyliknande bondgårdar i en värld där idel sommar råder ville han lyfta fram slitet och smutsen. Det hårda arbetet. Lite samma sak gör Gus Van Sant denna gång. Det är inte utan att skildringen av den lilla orten överskuggar det i grunden politiska innehållet.

För visst handlar det om politik. Vem vinner vad och på vems bekostnad? När kör ekonomiska intressen över naturen tills allt som återstår är nedsmutsade vatten, obrukbar mark och skadade kreatur? Här finns inga entydiga svar – man förstår allas bevekelsegrunder och inget är vad det först ser ut att vara.

Helyllehjälten med hjärta

Matt Damon är självskriven i rollen som Steve Butler. En helyllekille som smälter in lite varstans och som verkar ha hjärtat på rätt ställe. Denna gång har Damon även skrivit manus och det är inte långsökt att söka en linje mellan genombrottet ”Good Will Hunting” för sexton år sedan och ”Promised Land”, trots att det naturligtvis finns tematiska skillnader.

I grunden handlar det ändå fortfarande om arbetarklassgrabben som vill göra rätt för sig. Den genomamerikanska killen som ser på sitt land med starka glasögon. Ser att alla inte har samma utgångsläge i ”the land of the free”. Att det krävs någon som tar strid för den svagare. Sedan skrivarpartnern från ”Good Will Hunting”, Ben Affleck, dragit vidare åt annat håll har Damon funnit en ny skrivarbroder i skådespelaren John Krasinski - ett samarbete som verkar båda gott inför framtiden.

Skådespelarmässigt bygger Damon också vidare på en linje som blivit allt lättare att skönja de senaste åren; ärliga män som ställs inför svåra val. Val som vädjar till både samvete och hjärta. De senaste åren har vi bland annat kunnat se honom som den urbana pappan som flyttar till landet i ”We Bought a Zoo” (2011), som den självuppoffrande hjälten i scifidramat ”Elysium” (2013) och som rugbystjärnan med en vilja av stål i ”Invictus” (2009).

Det som gör att ”Promised Land” trots många goda sidor inte riktigt förmår mäta sig med den energi och attityd som fanns i t ex rättvisedramat ”Erin Brockovich” (2000) är antagligen att helheten framstår som något jämntjock. Här finns visserligen en intrigmässig knorr; men det räcker inte riktigt. Och så drar den obligatoriska kärleksintrigen ner poängen. Se här – ännu ett triangeldrama som alla klarat sig utan! Både rollkaraktärerna i filmen och publiken som tvingas ta del av den.

Mer om ämnet på Yle Arenan