Bär den som en krona

”Hur fascinerande själva epoken, viktorianismen än må vara, är det kärlekshistorien mellan Victoria och Albert som är själva grejen. Det var samma sak för mig, när jag för många år sedan hörde talas om de lyckliga tu. Jag blev vansinnigt nyfiken på Victoria. Jag började gräva, så småningom allt mera målmedvetet för att hitta människan som bar på den tunga kronan. Som för övrigt alltid gav henne huvudvärk och nålades fast med knappnålsliknande grejer med huvuden av diamanter. Bara en sån sak.”

Så skrev Sanna Tahvanainen i Hufvudstadsbladet 23.7.2012 när hon alldeles betagen och hänförd redogjorde för ett besök på den nyöppnade permanenta utställningen ”Victoria Revealed” i Kensington Palace.

Sommaren 2012 var Sanna Tahvanainen mitt uppe i (eller kanske rentav på slutrakan med) den nyutkomna romanen Bär den som en krona som handlar om drottning Victoria (1819-1901) och hennes högt älskade make Albert (1819-1861) – paret gifte sig år 1840 och äktenskapet varade till år 1861 när prins Albert avled i tyfus, vilket gjorde Victoria förkrossad, och resten av sitt liv bar hon enbart svarta kläder.

I den nyutkomna romanen Bär den som en krona möter vi Victoria i olika faser och olika skepnader: Victoria som en nyfiken och frifräsig flicka totalt ointresserad av att tuktas och formas till regent, Victoria som hänförd och störtförälskad i sin kusin, den bedårande vackre Albert, Victoria som smått uttråkad regent med större intresse för att gå på teater och baler än att underteckna dokument och sortera papper, och slutligen Victoria som otröstlig och tillbakadragen änka som tröstäter sötsaker och bakelser samtidigt som hon låter uppföra det ena monumentet efter det andra över sin älskade make.

Allmänt brukar drottning Victoria, eller rättare sagt epoken under perioden 1837-1901 (dvs de år Victoria satt på tronen) förknippas med prydhet och dubbelmoral. Men under denna period genomgick Storbritannien, liksom många andra länder runtom i Europa och världen, enorma förändringar – inte minst pga industrialismens utveckling och den moderna teknologins frammarsch.

I Bär den som en krona reser Victoria också runt i riket för att bekanta sig med sitt folk – städerna de besöker stinker av kolrök och på fabriksområdena trängs ovårdade barn i klungor medan de öronbedövande maskinerna slår lock för öronen.

Vikten av god apparition

Ett återkommande tema i Tahvanainens böcker är förhållandet mellan mor och dotter, ett förhållande som ofta beskrivs som konfliktfyllt och slitigt.

I Bär den som en krona möter vi en sträng och ståndaktig mama som ihärdigt och förmanande framhärdar i att skola in sin dotter i hennes kommande plikter och åtaganden. Apparitionen och hållningen inte att förglömma: varje dag traskar Victoria upp och ner för trapporna med böcker på huvudet för att nöta in hållningen och för att kunna bära kronan med värdighet. En blivande drottning måste också lära sig självbehärskning och måttlighet – i stället för maränger bör man äta äpplen, och leka stillsamma lekar i stället för att flamsa runt:

”Se så! Du ska bära allting som en krona. Precis allting. Böcker, besvikelser. Huvud, håruppsättningar. Som en krona!”

En fågel i en bur

Sanna Tahvanainen inleder sin berättelse med ett citat av Franz Kafka: ”En bur gick ut för att finna en fågel”, och i romanen är Victoria en färgsprakande fågel som tvingas anpassa sig efter strikta regler, seder och bruk, samtidigt som hennes rörelsefrihet är begränsad.

De olika rollerna som hustru, mor och regent kolliderar i vardagen: ”För varje dag som går blir jag bara mer och mer övertygad om att det inte går att vara en god kvinna, älskvärd och omhändertagande, och samtidigt regera” - ett dilemma som framför allt pinar och stressar pliktmedvetna och plikttrogna kvinnor med karriärambitioner.

Vid sidan av fågeln och buren är valen en återkommande bild i romanen: rent konkret pressas Victorias kropp in i en korsett gjord av valben, och de omfångsrika klänningarna bärs upp av underkjolar som likaså har en konstruktion av valben. Victorias fängelse är m.a.o. också en rent konkret skapelse.

Victoria känner ett visst släktskap med valen, djuret som söker sig upp på land för att dö – valen blir en sinnebild för den av förpliktelser och vardagens slit bundna och nertyngda regenten/kvinnan/hustru/modern: ”Jag hittar inte längre ut till oceanerna utan drivs in mot land. En dag sitter jag fast. Jag har sjunkit djupt ner i den våta sanden. Hur jag än gör kommer jag inte loss.”

I lyrikverket Muskedunder (som utkom år 2008) skrev Sanna Tahvanainen om Kristallpalatset som byggdes för världsutställningen i Hyde Park i London år 1851: ”ett drivhus för möten / mellan människor och kulturer / byggt helt av glas och gjutjärn / det sköraste och starkaste förenat (---)”.

I Bär den som en krona återvänder Tahvanainen till Kristallpalatset, och framför allt till invigningsdagen den 1 maj 1851 när drottning Victoria och prins Albert deltar i invigningsceremonierna och världens största diamant, Koh-i-noor, flyttat från en glasmonter till kronan som Victoria bär.

Kristallpalatset är en konstruktion med ett skelett av järn och sammanfogat med plattor av glas, på samma sätt är en fågel ett skelett av ben beklätt med fjädrar – en skälvande kropp ”som ett blottat hjärta / omgivet av ihåliga ben” (såsom Tahvanainen skriver i ”Muskdunder”).

I november 1936 förstörs Kristallpalatset i en häftig brand och den nakna stålkonstruktionen är det enda som blir kvar av den en gång så ståtliga byggnaden. I Tahvanainens lyriksamling ”Muskedunder” är det en förälskad kvinnas hjärta som slår sönder Kristallpalatset ”i hopp om att få träffa en brandsoldat”.

Vackra Charlotte och omåttliga Victoria

Den lilla flickan Victoria har ett märkligt och skräckslaget förhållande till sängen: till natten spänns Victoria fast i sängen med lösa knutar runt handlederna för att s.a.s. hållas ren, en ceremoni som föder rädsla och ångest hos det lilla barnet.

För lång tid förknippar Victoria också sängen med död – hon drömmer om en försjunken trädgård där man faller djupare och djupare ner i underjorden, dras ner och drunknar i ett bottenlöst mörker. Eller dör i barnsäng, såsom Victorias kusin Charlotte.

Victoria fantiserar om hur den förtjusande Charlotte ligger begraven i dammen i Den sjunkna trädgården: ”Tänk vilket vackert lik hon måste ha varit! Det mörka blodet, den bleka huden. Som ett tunt porslinsfat, på väg att sjunka ner i en liten svart sjö.”

Beskrivningen av Charlotte som flyter omkring i det mörka vattnet för osökt mina tankar till den prerafaelistiska konstnären John Everett Millais och hans välkända målning ”Ofelia” - en målning som faller tillbaka på William Shakespeares historia om Ofelia som drevs till vansinne och självmord genom drunkning sedan Hamlet mördade hennes far, Polonius.

Millais målning av Ofelia död, liksom Tahvanainens beskrivning av Victorias fascination för Charlottes död, präglas av en skräckblandad fascination för döden – i båda fallen finns en viss form av esteticering och sensualisering av den döda kvinnokroppen.

Charlottes död innebär också att Victoria är den som kommer att ärva tronen, annars hade Charlotte blivit drottning i stället. Om man vill kan man givetvis läsa in andra aspekter av Charlottes död i berättelsen: Charlotte som en del av Victoria (flickan) som måste dö för att ge plats för en annan, dvs. bli en vuxen kvinna och också drottning. Eller som varandras negativa spegelbilder: Charlotte som idealbilden – i texten beskrivs hon som vacker och omtyckt av alla - och baksidans Victoria som ofta ser sig själv som omåttlig och obegränsad. Eller Charlotte som den förtrogna väninnan som Victoria saknar. Det finns egentligen bara en kvinna i hovet som Victoria känner samhörighet med, nämligen guvernanten Fräulein som uppmuntrar henne att stå på sig och att våga, att vara stark och sig själv nog.

I väggen mellan Victorias rum och Fräuleins rum har Victoria låtit göra ett hål – långt in på nätterna ligger Victoria och hennes guvernant och pratar. Det förtroliga bandet mellan dessa två klipps inte av förrän prins Albert (smått svartsjuk) låter täppa igen hålet och slutligen också avskeda Fräulein.

Vetskapen om att kusin Charlotte dog i barnsäng medför att Victoria långt upp i åren bär på en skräck för att alstra och föda barn. Men gemålet, prins Albert, var för sin del inställd på att paret skulle ha många barn – det föddes de facto hela nio barn inom äktenskapet, som enligt källorna var sällsynt lyckligt och harmoniskt.

Lekfullhet och sensualism

Sanna Tahvanainens text vibrerar av vällust och andfådd iver, passion och begär - men också av förtvivlan och vanmakt.

I Bär den som en krona möter vi en kvinna som älskar att leva det goda livet med bakelser och baler, en kvinna som inte räds att ta för sig vare sig det gäller makt eller erotik. Victoria leker gärna erotiska låtsaslekar tillsammans med mannen hon avgudar, samtidigt som hon verkar vara smärtsamt medveten om att hon på grund av sin ställning alltid kommer att ha ett övertag om honom.

Romanen pendlar skickligt mellan olika stämningar och olika spänningsfält: Victoria är en kvinna som är fullständigt införstådd med sin roll som suverän och drottning – men det hindrar inte henne från att dels rädas, dels njuta av att tappa kontrollen, åtminstone momentant.

När Albert dör endast 42 år gammal år slungas Victoria ner i det mörka hål hon varit rädd för ända sedan barnsben, sin egen försjunkna trädgård som hon draperar med svart tyg:

”Det är kanske det jag saknar mest. Att inte behöva hålla mig samman. Vi lekte låtsaslekar. Albert gjorde det nog mest för att jag ville. Oftast var det i parken. Vi gick runt den runda dammen. Det hördes porslinsklirr från tehuset intill. Jag bet mig i tungan för att inte avbryta leken.”