Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teemu Kiviniemi: Jag vill inte vara rasist, men ...

Från 2013
Bildtext Teemu Kiviniemi är chefredaktör för Studentbladet.

För inte så länge sen befann jag mig på ett litet företags kontor på en arbetsintervju med en massa frågor och illa dolt skryt. En alldeles vanlig arbetsintervju med andra ord - förutom att allt jag sade var lögn och att en liten bandspelare surrade tyst under min tröja.

Den här intervjun skulle tillsammans med en del andra experiment leda till programmet Ögonvittnet: Hemliga invandrare, där vi försökte ta reda på om personer med olika etniska bakgrunder behandlas olika i vardagliga situationer, som att söka bostad och jobb, eller bara låna telefon av en förbipasserande.

Jag ville inte få jobbet som försäljare, men det visste inte intervjuaren. Egentligen ville jag få reda på om jag behandlades tack vare av att jag var född i Finland och inte i Ryssland eller Somalia, som mina kollegor som sökt samma jobb.

Hittills verkade det åtminstone så. Jag var den enda som blivit inbjuden till arbetsintervju.

Företagaren som talade med mig, eller rättare sagt med snuttjobbaren Pekka Lehtonen som jag påstod mig vara, var hur trevlig som helst. Min mening var inte att leda diskussionen till diskriminering som allt egentligen handlade om, utan bara verka som en så trovärdig arbetssökare som möjligt. Till min överraskning tog arbetsgivaren själv saken till tals.

- Vi har haft ett par mörkhyade män och det har nog kommit feedback [av kunderna]. Jag vill inte vara rasist, men jag undviker [att anställa] dem just på grund av de här tråkiga reaktionerna.

Företagaren berättade att kundernas inställningar till utländska anställda syntes i försäljningssiffrorna. Ett litet företag har inte råd med moralisk välgörenhet, menade hon.

Liknande budskap fick jag höra av en städfirma som gärna skulle ha anställt en finsk ung man som mig. Jag fick höra att kunderna ville att deras hem städades av personer som talade flytande finska. Eftersom dialekter har en ganska marginell betydelse inom städbranschen, tolkade jag kommentaren som ett nej tack till utlänningar. Varken min ryska eller somaliska kollega blev erbjudna jobb på städfirman.

Ju fler samtal vi ringde, desto tydligare blev skillnaderna. Min somaliska kollegas namn och accent ledde utan undantag till uppmaningar att ta kontakt per email, medan jag ofta bemöttes med en vänlig nyfikenhet och bjöds till och med på ett par arbetsintervjuer omedelbart.

Samtidigt som de diskriminerande kommentarerna kändes lätta att döma, kunde jag inte hindra en liten del av mig från att förstå företagarna. Skulle jag som småföretagare vara beredd att ta en ekonomisk risk och anställa utlänningar med den följden att jag förlorar kunder? Antagligen inte. Men hur kommer kundernas attityder någonsin att förändras om arbetare med utländsk bakgrund aldrig får möjligheten att bevisa fördomarna fel?

Teemu Kiviniemi

Ögonvittnet: Hemliga invandrare idag på TV2 kl. 20.00 och Arenan.