Den lättmanipulerade regissören

Vi träffar regissören Ulrika Bengts och pratar om varför så få kvinnor uppmärksammas i filmbranschen. Dessutom får vi veta varför hon inte kan titta på skräckfilm.

Ulrika Bengts är Oscarsnominerad med sin senaste film Lärjungen. Hon har en chans att bli den andra kvinnliga regissören i historien att kamma hem en Oscar. Ja, du läste rätt. Fastän vi lever i år 2013 är det endast EN kvinna som vunnit en Oscar för regi, och det är Kathryn Bigelow (The Hurt Locker).

- Det säger ganska mycket om hur branschen ser ut och hur branschen tänker. Det är också så att Lärjungen är den första finländska film, regisserad av en kvinna, som är nominerad för en Oscar, säger Ulrika.

Hur är det att vara kvinnlig regissör i Finland?

- Jag är ju kvinna så jag har inget annat att jämföra med, men saker förändras. Det kommer in fler kvinnor i filmbranschen, men det ändras ganska långsamt. Det ändras långsammare i Finland än i Sverige. Där har de gått in mer aktivt för att styra det och kvotera. Jag tror inte ens man tänkt den tanken i Finland.

Att kvinnorna är på frammarsch i filmbranschen har synts extra bra under de senaste månaderna. Många filmer har kommit upp, som till exempel Taru Mäkeläs Mieletön elokuu och snart har också Pirjo Honkasalos Betoniyö premiär.

Varför har det tidigare varit så svårt att ta sig fram som kvinna?

- Jag tror det beror på att det rör sig om så stora pengar när man gör film. Det är män som satsar på män, som det är överallt i samhället. Sen är det svårt att säga om det finns ett specifikt kvinnligt berättande, men det kan hända att kvinnor väljer andra teman och andra synvinklar som sen inte är så lätt identifierade.

Skräckfilmer går bort

Ulrika älskar film. Både att göra dem och att titta på dem. Hon kan se på det mesta, men de två största favoriterna är The Piano (Jane Campion) och Fish Tank (Andrea Arnold). Något hon däremot ogärna tittar på är skräckfilmer.

- Jag är så lättmanipulerad och går på allt, så jag är en fasa både för mig själv och de som sitter bredvid mig.

Så du kan leva dig in så mycket i filmen fastän du själv jobbar med film?

- Jag har inga som helst problem med att ge mig hän, om filmen fungerar. Om jag inte längre skulle ha den egenskapen, så vete tusan om jag ens skulle göra film.

Fastän Ulrika inte har problem med att leva sig in i en film kan hon ändå ibland sitta och analysera hur allt är gjort.

- Det oftast om en berättelse inte fungerar som jag börjar titta på den på ett tekniskt sätt och se på de yttre sakerna.

Det tar tid att bli långfilmsregissör

Ulrika har varit verksam inom filmbranschen sedan början av 90-talet. Hon har gjort dokumentärer och kortfilmer, men det tog ända till 2011 innan hennes första långfilm Iris kom ut. Hur svårt är det egentligen att bli långfilmsregissör?

- Om du tänker så här: jag är kvinna, jag är svenskspråkig, jag har fått min utbildning utomlands och jag har inte något gäng jag automatiskt tillhör i Finland.

Det har alltså varit ganska kämpigt?

- Nej, jag har ju ändå hela tiden jobbar som regissör. Jag är väldigt nöjd med min yrkesverksamhet och mitt arbetsliv. Jag har gjort över 30 filmer. Jag är glad över att jag har den erfarenheten nu när jag gjort mina första två långfilmer. Jag är övertygad om att jag gjort bättre filmer nu än om jag debuterat som långfilmsregissör för 20 år sedan.