Miljontals ton hönsskit

De enorma hönshusen i Leningradområdet har totalt förlorat greppet då det gäller hanteringen av hönsspillning. Mängderna är väldigt stora och ingen vettig användning finns.

I mera än tjugo år har det här miljöhotet varit känt och ändå har ingenting gjorts. I själva verket blir problemet bara större då farmerna byggs ut.

Det handlar om upp till två miljoner ton hönsspillning per år, så mycket klämmer de nästan trettio miljonerna höns ur sig. Hönsgårdarna har ingen användning för gödseln och vet inte hur de ska bli av med den på ett miljövänligt sätt. Istället förs den blöta hönsgödseln ut i skogar, ibland rinner den till och med ut i kärr. Det innebär en väldigt stor risk för förorening. I förlängningen når smutsen också Finland då åar, älvar och floder i Leningradområdet mynnar ut i Finska viken.

Brist på mark

De stora gårdarna byggdes redan under Sovjettiden men då var gödselhanteringen inget problem. Man fraktade helt enkelt spillningen per tåg till landets södra delar där den spreds på åkrarna. Svårigheterna uppstod då det sovjetiska samhället föll sönder och man inte längre i det nya Ryssland gick med på att använda statliga pengar till gödseltransporter.

Hönshusen är särskilt illa rustade

För ladugårdarna och svinhusen är läget bättre än för hönshusen. Det hänger ihop med att de har markområden för bete och för foderodling. Det betyder att de kan sprida gödseln på åkrarna. Men hönshusen har ingen mark.

Det är rent huvudlöst att man grundar stora hönserier och inte kan odla foder till fåglarna. Nu transporteras fodret in från annat håll. På hönserierna producerar man kött och ägg men den tredje produkten som uppstår, spillningen, används inte alls. I andra länder i Europa torkar eller komposterar man hönsspillningen och använder den sedan för uppvärmning, produktion av handelsgödsel eller biogas. Men det gör man alltså knappt alls i Ryssland.

Hönserierna vill inte vidkännas nedsmutsning på grund av hönsspillning och det var helt omöjligt att få se de platser där gödseln göms i skogen. Via miljöorganisationen Zelenij front (Den gröna fronten) har vi fått tillgång till bilder från utsläpp av gödsel i närheten av en hönsfarm vid sjön Ladogas strand. Också från Ladoga rinner vattnet ut i Finska viken.

Ingen vill satsa pengar

Många företag har intresserat sig för den ryska hönsspillningen men hittills har ingen lyckats hitta finansiering för att bygga någon anläggning som skulle kunna framställa något nyttigt av gödseln. Hönserierna själva vill inte investera, de säger att de inte har råd, och så länge man inte kan vara säker på att det finns en marknad för biologisk handelsgödsel vill heller inga företag satsa pengar.

Orättvis marknad

Marknaden för handelsgödsel i Ryssland är snedvriden och biologisk gödsel kan inte konkurrera med mineralgödsel. Det beror helt enkelt på att staten stöder mineralgödselproduktionen. Efter att Ryssland blev medlem i världshandelsorganisationen WTO ska det åtminstone i princip inte längre vara möjligt att ge statligt stöd till en viss industri, som mineralgödselproduktionen. Om Ryssland följer reglerna borde det alltså nu bli möjligt att komma ut på marknaden också med biologiska gödselprodukter.

Biogas kan bli en lösning

När det gäller produktion av biogas av hönsspillning ligger ett av problemen i att hönsgödseln är så blöt. Det blir inte lönsamt att göra gas om man först måste använda energi på att torka gödseln. Samtidigt finns en marknad för biogas, bland annat i Sverige är efterfrågan stor. Om man alltså lyckas lösa det tekniska kan biogasen bli en riktig framtidsprodukt.

Också uppvärmning och till och med småskalig elproduktion av hönsspillning kan bli möjlig, men hittills har inget avgörande hänt. Investeringsvilja saknas och dessutom saknas en piska som skulle kunna driva hönseriernas ägare att vilja hitta en lösning. Trots att man väl känner till nedsmutsningen straffas de skyldiga nämligen inte för miljöbrotten.

I Spotlight den 7 november behandlas frågan om hönsspillning. Yle Fem klockan 21.30

Läs också:
Bidrag har inte förbättrat miljön
Och ändå rinner det ut