Hoppa till huvudinnehåll

Unga. Nu!

En enda jävla pina

Från 2013
Uppdaterad 05.11.2013 12:40.
Programmet är inte längre tillgängligt

Benjamin flyttar - igen. Under hans 23-åriga liv är lägenheten i Botby gård hans tjugofjärde. Dysfunktionell uppväxt, narkotikamissbruk, depressioner, psykvård.

Benjamin har sett livets skuggsida och kämpar för att hålla sig i ljuset. Han skriver dikter. Bearbetar. "Jag får inte klaga, det är ju värre i Afrika."

- Min familj har varit fattig sedan jag föddes, säger Benjamin, riktigt fattig. Vi har fått mycket hjälp. Mathjälp och församlingen har hjälpt. Det är inte alls roligt. Inget romantiserat om att "hålla ihop i nöd och lust". Det är en enda jävla pina. Jag minns en gång hur kompisarna gjorde narr av mig när jag istället för godis köpte bröd för veckopengen.

Nykter gulisintagning

På gulnäbbsintagningen är han utklädd till The Joker. Sminkad och klädd i svart kostym inleder han den traditionsenliga inkilningsfesten. Kompisarna dricker, klär av sig till kalsongerna och badar i fontäner. Benjamin behöver inte fejka sitt smajl. Han trivs - och håller sig nykter.

- Det känns som jag börjar få en plats där jag hör hemma, som är bra och vettig för mig. Som andra tycker är bra för mig och som samhället tycker är ok.

Ett halvår tidigare var situationen en helt annan.

- Jag kände mig som en parasit som bara ligger och spyr. Som inte gör någonting vettigt någonstans. Som bara är glad några gånger i månaden, de gånger då jag har råd att köpa knark.

Morgonen efter gulisintagningen börjar bra. Ingen baksmälla så långt ögat når. Smällen kommer istället från annat håll. När han ringer till socialen får han besked omatt han inte kommer att få pengar. Benjamin har räknat med att få retroaktivt bostadsbidrag, men enligt socialen räknas den lägenhet på 5 kvadratmeter han bodde i som härbärge, inte som bostad.

Tankar om droger jagar

Frustrationen stiger. Benjamin måste betala hyran med sitt rehabiliteringsstöd. En snabb överslagsräkning visar att han har 90-150 euro att leva på i månaden. Han börjar tvivla på att han får den hjälp han behöver. Han känner sig svag i sin nykterhet.

- En del av mig vill bara knarka. Jag har en känsla av likgiltighet och hopplöshet. Jag funderar rätt mycket på droger. Jag kommer inte att få ett återfall, men så länge jag matar mina tankar med droger blir det värre. Speciellt funderar jag på Subutex.

Han försöker bita ihop, måste klara sig. På något sätt. Med sju euro på kontot och elva dagar tills han får mera pengar pyr ilskan och ironin upp till ytan.

- Det går bra nu, jag har inte råd att äta skolmat eller någonting.

Ett ljus i mörkret är att han till slut blir beviljad matpeng. Mot en lapp från socialen får han köpa mat för en viss summa.

- Det är otroligt förnedrande, men vad fan kan man. Benjamin och hans tragikomiska, nyktra liv. När jag inte knarkar, hjälper socialen mig som minst.

Vill hjälpa andra i framtiden

Benjamin kämpar vidare. Erfarenheter från ett liv i fattigdom och knarkdimma vill han vända till något positivt. I framtiden vill han hjälpa andra i samma situation.

- Om fem år hoppas jag vara nybliven magister och att jag får jobb på en a-klinik. Jag gör gärna beslut om betalningsförbindelser och andra större beslut om vad man skall sätta pengar på.

Andra förhoppningar är att nå ut med de dikter han skrivit - och att träffa en partner.

- Det skulle nog vara nånting det, om man skulle vara så anständig att någon ville vara med en. Mest av allt drömmer jag ändå om att hållas frisk psykiskt och att jag slipper använda droger, att jag helt enkelt kommer få ett anständigt liv där jag kommer göra någon slags förändring för någon.

Se mer och läs fler artiklar om Benjamin:

Benjamin, del 1 - Sista dagarna på behandlingshemmet
Benjamin del 2 - På tåget till Helsingfors
Benjamin del 3 - Alkoholen flödar i studielivet
Benjamin, del 4 - Hur ska man bete sig bland folk?
En enda jävla pina


Produktion: Sus Productions för Svenska Yle / Anna Forth
Redaktör: Tommy Wallin
Redigering: Patrik Westlin
Producent: Susanne Skata