Ingemo Lindroos: Snudda vid verkligheten

På väg till jobbet, bekvämt i en uppvärmd bil, framsusande på Österleden på 20 minuter. Lite rusning ibland, men också en känsla av att här sitter vi, som är på väg på jobb, vi ansvarsfulla mänskor som har klarat oss rätt bra i livet.

Vi som betalar våra lån och våra skatter - vi som får hjulen att rulla i samhällsmaskineriet. Vi som har klätt oss i kavaj, vi som på telefonen uppdaterar oss om läget i världen när vi står i de röda ljusen, och vi som gör ännu en anteckning i den fullspäckade kalendern. Vi är i arbetslivet och vi är förstås rysligt upptagna eller hur? Här är det bara att hänga med - klarar man sig inte så får man väl skylla sig själv!

En annan bild från en tid tillbaka: Jag är föräldraledig och tar metron till rådgivningen i Kvarnbäcken i östra Helsingfors. Jag byter metro i Östra centrum och ser mig omkring klockan elva en vanlig vardag. De som står här på perrongen kan vara pensionärer, föräldralediga (mest mammor), arbetslösa eller invandrare, för att ta några exempel. Här är det inte många kavajer eller blänkande skor och inga dyra handväskor. Men nog plastkassar från Halpahalli och Lidl, också österländska dofter i form av kryddor och bakverk från etniska mataffärer, gratistidningar och både nyktra och fulla gatumusikanter. Säkerhetsvakter som rätt ofta och hårdhänt för iväg någon som härjar på perrongen. En gemensam känsla av att alla försöker klara sig så gott det går, medan alla samtidigt har en vetskap om att de andra här runtomkring inte heller går på jobb just nu. Hur många här saknar en arbetsgemenskap och ett yrke att stöda sin identitet på, att vara stolt över, känslan av att höra till?

Till den här uppfattningen finns förstås också motargument: kan man se på utsidan om en mänska är arbetslös? Och är det ens viktigt? Kanske många bidrar på ett annat sätt till att bygga upp samhället; genom att sköta och uppfostra sina barn, genom frivilligarbete eller genom att vara en viktig och stödande mänska för sina nära och kära.

Men vi mäter oss med vår miljö och tar intryck från de platser där vi rör oss dagligen. Går man förbi brödkön vid Kvarnbäckens hälsostation och ser de barnfamiljer som står längst ner i kön och väntar två timmar på sin matkass, så tänker man till en gång extra, innan man uttalar sig om folks ansvar för att skärpa sig och spara på sina utgifter så de slipper stå i brödkön. Här är det mycket som signalerar ett slags hopplöshet. Till exempel ett gäng unga vuxna män som föraktfullt slänger iväg en blomsterkvast som har satts i matkassen för att pigga upp. Om man inte ens orkar sätta en blombukett i en vas med vatten - vad orkar man med då överhuvudtaget? Eller så har man inget hem där man ens kan ställa fram en vas.

Känslan av skillnaden i socialt kapital får man också vid Kvarnbäckens hälsostation mitt på dagen. Vem är det som använder den kommunala hälsovården? Det är inte mänskor som har arbete och går till arbetsplatshälsovården och det är inte personer med privata sjukförsäkringar. Kvar blir samma grupper som de ovan nämnda: familjer på rådgivningsbesök, arbetslösa och invandrare. Oberoende av kvaliteten på vården blir känslan i väntkön: "vi som inte har råd med annat".

Att ta den illaluktande hissen ner till metroperrongen är långt från bekvämligheten i bilen då man trycker på gasen för att hinna innan ljuset slår om till rött. Och därför reagerar många mänskor rätt starkt då personer från en välbärgad bakgrund uttalar sig om att de mindre bemedlade ska skärpa sig - anstränga sig lite. Det kan väl inte vara så svårt att slänga iväg några arbetsansökningar och skulle bara bidragen vara lägre så skulle de nog ta sig i kragen! Det är lättare att påstå det, om ens vardagliga utmaningar begränsar sig till om man lyckas starta 15 minuter före rusningstid från jobbet.

Den fysiska miljön spelar som känt en stor roll för känslan av ens egen potential, då det gäller att ta sig uppåt i samhället. Det beskriver Mathias Rosenlund väl i sin mycket uppmärksammade, nyutkomna bok Kopparbergsvägen 20. Han skriver om husen i Myrbacka i Vanda, som påminner om kvarteren i Fittja i Sverige där han växte upp, som andas samma känsla av utslagning, med fattigdom, alkoholism och allt vad det innebär. Det kan vara svårt att inse den känslan av utanförskap om man aldrig har bott och rört sig i den typ av förort som Rosenlund beskriver. Det finns en del helsingforsare som aldrig har tagit tåget till Myrbacka, eller metron till de östra förorterna, som ligger på 20 minuters väg från Kampens köpcentrum. Jag hörde nyligen en Helsingfors-politiker som utan att ens reflektera över hur det lät, stolt medgav att han inte vet var Hertonäs ligger. I östra Helsingfors finns mycket som är vackert, men här finns också sådant som signalerar ett stort utanförskap. Och där ska man gärna röra sig om man ens vill snudda vid verkligheten.

I Obs Debatt diskuterar vi utslagning av ungdomar på torsdag 31.10 kl. 19.55 på Yle fem. Har du tankar kan du twittra på #yleobs.