Det djupa Blå
Och jo! Blå ska stavas med stort B. För det är så blått. Och djupt. Och vackert. I de rätta vattnen.
En del människor får alltid något drömskt i blicken när de säger det. Och så dyker ett litet leende upp på läpparna. Och den där blicken. Ickeseende. The deep Blue...
Det kan vara på liveaboards. För mig ofta i Röda Havet. I de rätta vattnen är det något så magiskt med det djupa Blå. Undervattensvyn som ger ett sug i magen. En ilning i bröstet. Du spärrar upp ögonen. Spanar. Sveper med blicken. I väntan på något du inte kan förutse. Eller av rädsla(?) för vad som komma ska. För du har ingen aning om vad som dyker upp.
...tyngdlös, svävande i tysthet...
Sällan dyker något upp. Men det gör inget. För bara känslan av att vara där, uppleva det djupa Blå, tyngdlös, svävande i tysthet, med suget och ilningarna, är så mycket. Så mycket.
Och det är en av de mest härliga känslor som finns. Under ytan. På djupet. I de rätta vattnen.