Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Härligt vemodiga konserter

Från 2013
Uppdaterad 03.05.2016 12:09.

Känslan efter en bra konsert är den samma som efter en god bok – man känner sig upprymd, berikad och svävande tidlös. Men samtidigt finns där en lätt, men ändå tydlig känsla av vemod. Där finns en tomhet. Det skall finnas ett Post coitum animale triste över det hela. En känsla av förlust. Att man fått något speciellt, men samtidigt gått miste om något. För samtidigt som man fått något stort och vackert, så vet man att man aldrig kommer att få uppleva den där exakt samma känslan igen.

Det var som när jag för andra gången åt lunnefågel-menyn på restaurang Laekjarbrekka i Reykjavik. Första gången jag åt den ett par år tidigare var den mycket god. Men denna gång var den snudd på fantastisk. När jag tog första tuggan av huvudrätten började jag nästan gråta, för det var så otroligt gott och jag visste att det hela skulle vara över efter ca 10 minuter. Och då hjälpte det inte att hovmästaren berättade att Gordon Ramsay nyligen hade kommit dit enkom för att få äta deras lunnerätter.

Jag tänkte litet på det när jag i augusti satt på Ullevis E-läktare och såg på Roger Waters' magnifika stadionversion av The Wall. Redan långt före konserten ens var slut visste jag att detta var den största konsertupplevelsen i mitt liv. Inte bara dittills, utan i hela mitt liv. Jag kände att jag aldrig kommer att få uppleva något så grandiost igen. En konsert som på ett unikt vis lyckades kombinera det storskaliga med det lilla och hela tiden fylla en hel stadion med känsla, känsla och åter känsla.

Jag hade redan två gånger på nära håll upplevt arenaversionen av The Wall (Helsingfors och Stockholm) och blivit oerhört imponerad av den show herr Waters presenterade. I synnerhet Globen-konserten hade varit extra speciell för mig. Jag satt då på rad 2 nedanför scenen och det var en minst sagt omtumlande upplevelse att på slutet av konserten nästan få hela muren i famnen.

Men den här gången hade Roger Waters förstorat allt och gjort det hela ännu större för stadionkonserter. Vilket han hade gjort på ett fenomenalt storslaget sätt där muren täckte hela kortsidan på Ullevi så att alla specialeffekter fick ännu större utrymme än förut. Aldrig tidigare hade jag varit med om en så emotionell och gripande stadionkonsert. Min favoritmusiker framförde min favoritskiva på ett finare sätt än jag någonsin varit med om eller ens kunnat föreställa mig.

Och det gav mig några tårar i ögonvrån. Ja, faktiskt. Där satt jag och grät en liten stilla skvätt medan jag med ett fånigt sorgligt småleende på läpparna sjöng med i Hey You: ”Open your heart, I’m coming home”. Och så blev 100 kg Jansson en liten blöt fläck. Men världens lyckligaste blöta lilla fläck. Och så gjorde jag det som Roger Waters uppmanade till i introt till Run Like Hell: ”Enjoy yourselves!” För det är ju ändå det som konserter i sista hand handlar om.

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.