Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Kommentar: Samlingspartiets utopi

Från 2013
Patrik Schauman arbetar för Svenska Yle nyheter

Den stora frågan är vad Finland har fått för 700 000 euro i Himanens rapport. En politisk konsultrapport som förhärligar Samlingspartiets linje, eller ett vetenskapligt måldokument för regeringen och hela landet?

Målen är storslagna och problembeskrivningarna verkar gedigna. Däremot kommer rapporten med få konkreta förslag till hur dessa mål ska uppnås. De måste delvis läsas in mellan raderna, och klart är att de passar ganska bra in i Samlingspartiets politik.

Det överraskar säkert få att alla uppmanas bli sin egen lyckas smed i högre grad än i dag. Gärna som kreativa företagare insatta i informationssamhället och sociala nätverk. Den offentliga sektorn ses som för stor och de offentligt anställdas fackförbund pekas ut som motståndare till efterlysta reformer.

Men igen blir det oklart vilka dessa reformer egentligen är. Detta är knappast ett misstag. Himanen har inte skrivit ett politiskt åtgärdsprogram. De politiska besluten är politikernas område, och det trampar författarna ogärna in på.

I stället skildrar rapporten ett idealsamhälle som borde ersätta dagens välfärdsstat för att Finland ska klara sig ur finanskrisen.

Rapporten innehåller åtskilliga sidor om hur detta samhälle ska se ut och uppnås, men målar hela tiden med bred pensel. Visst är det lätt att hålla med om att varje finländare i framtiden borde få leva ett värdigt liv så att vi samtidigt bär ansvar för allas rätt till ett sådant liv i hela världen och i framtiden. (Ett värdigt liv definieras som att varje person på ett sunt sätt upplever sitt eget värde, och därför kan se samma värde i andra.)

Det främsta medel som rapporten lyfter fram för att nå dit är en kultur av omtanke, kreativitet och livsvärden. Här faller ansvaret på skolväsendet och universitetsväsendet. Men vilka resurser eller reformer utbildningssektorn behöver för att skapa kulturen blir oklart.

Ganska förståeligt spekulerar inte rapporten heller i varifrån vi ska få de modiga visionära politiker som den efterlyser. Det blir säkert Katainens roll att försöka fylla den besättningen.

Programmet efterlyser också ett nytt ledarskap inom den privata sektorn, men hur alla finländska ledare ska bli superchefer är inte heller klart. Om man då inte ska tolka de rikliga hänvisningarna till finländska ledarskapskonsulter (bla Himanen själv) i texterna om detta som en vink att företagen borde anlita dem som ledarskapskonsulter.

Över lag tampas Himanens rapport med samma problem som många andra politiska visioner: De problem som visionen tar avstamp från är allvarliga och övertygande, idealsamhället som målas upp har många lockande drag, men det praktiska genomförandet och slutsatserna kommer inte att övertyga alla.

Samtidigt har rapporten en större tyngd än många pamfletter tack vare det vetenskapliga greppet och det breda perspektivet. Detta är också rapportens svaghet. Om den är tänkt att vara en ideologisk motor för Samlingspartiet, och kanske också regeringens politik borde våra politiker läsa den flitigt. Med sina nästan 400 sidor och komplicerade språk är den ingen lätt kvällsläsning.

Å andra sidan blir den politiska debatten klarare om politikerna har ett måldokument. I det här fallet är det inget marknadsliberalistiskt manifest. Staten ska behålla en klar roll och samhället ska fortfarande ha kvar en ambition att på vissa sätt stöda individen. Miljöfrågorna och en hållbar utveckling lyfts fram som viktiga för helheten. Allt handlar inte om materialism.

Sedan får var och en bedöma om en ny kultur av större ansvarstagande är realistisk.

Läs också: 700 000 euro gav ny högervision