Gravity – tyngdlös tungviktare
Det börjar lugnt. I en vid bild fångar kameran på avstånd in astronauterna Matt Kowalski (George Clooney) och Ryan Stone (Sandra Bullock) som befinner sig utanför sitt rymdskepp där de gör mätningar och småpratar. Lugnet bryts av en rapport om omkringflygande rymdskrot som närmar sig med enorm hastighet. Kaos utbryter och sedan blir det tyst. Frånsett paniska andetag och ljudet av fallande kroppar.
Låt det genast vara sagt; jag är ingen sciencefictionfantast. Jag är de facto inte någon större vän av rymdskildringar överhuvudtaget. Klumpiga dräkter och tekniska termer i långa banor – hur roligt är det egentligen? Döm därmed om min förvåning när jag lämnar pressvisningen av ”Gravity” med en känsla av att ha sett något stort. Något som har rymd och luft och tyngd. I Alfonso Cuaróns händer blir detta rymdäventyr ett drama om existentiella frågor i thrillerpaket. Ett mycket snyggt sådant.
Bullock lyser på stjärnhimlen
Efter genombrottet i ”Speed” (1994) har Sandra Bullock gjort allt från dussinkomedier till Oscarsbelönad dramainsats i "The Blind Side" (2009), men aldrig tidigare har hon varit så bra som nu. Med sitt korta hår och sin paniska blick gestaltar hon en kvinna som när hon befinner sig i fritt fall genom en oändlig tomhet tvingas ta upp ett sorgearbete hon aldrig slutfört.
När alla yttre attribut skalas bort har människan av allt att döma inget annat att ty sig till än sina egna tankar och känslor. Och när döden knackar på är det inte långsökt att både sorg och rädsla flyter upp till ytan tillsammans med de eviga frågorna; vad är meningen med livet? Finns det något bortom döden?
Utan att gå närmare in på handlingen kan man säga att ”Gravity” i komprimerad form skildrar ett mänskligt kretslopp – där rymdkapslarna framstår som den livmoder där man i en odefinierbar oändlighet väntar på att komma ut i livet. Inte för inte får vi se Ryan Stone ligga hopkrupen i fosterställning – trygg i några ögonblick innan det okända tar vid. Igen.
Slutet - en hemlighet
Det finns filmer man kan plocka ut delar av för att beskriva och analysera, men ”Gravity” hör till den skara filmer där helheten är så organisk att det inte går att på ett vettigt sätt bryta ut små delar ur den. Därmed är det svårt att säga något betydelsefullt utan att samtidigt säga för mycket. För detta är nämligen en filmupplevelse man ogärna spolierar för åskådaren.
Det man däremot kan avslöja är att 3D-effekterna för en gångs skull fungerar alldeles utmärkt. När rymdskrotet flyger mot en i hög hastighet är det svårt att låta bli att kasta sig till sidan. Även när det gäller effekterna kan man således hävda att Cuarón lyckats med konststycket att leverera en helgjuten upplevelse. En film där allt har en mening.
Handlingen är inte förlagd till rymden för att man skall kunna gestalta en snärtig miljö, utan för att den utgör förutsättningen för det som sker inom huvudpersonerna. Skådespelarna är inte där för att vara sexiga, utan för att fungera som katalysatorer för åskådarens egna rädslor. ”Gravity” är helt enkelt en film där tomheten är full av mening och tystnaden säger mer än ord.
Och det är väl inte så dåligt?
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
