Två farsdagar efter varandra

Varje år i början av november infaller det två dagar som jag har jättesvårt med: Svenska dagen och Fars dag. Jag börjar med den förstnämnda:

Svenska dagen har alltid varit en knepig dag för mig. Jag upplever den som otroligt exkluderande. Framför allt på grund av dagens fokus på modersmålet. Det börjar redan med ordet modersmål. Jag är far till tre barn och talar tyska med dem. Jag gav dem en av de största presenter man kan ge sina barn: ett andra språk, ett språk som talas som första språk av över 100 miljoner människor i Europa. Men jag får fortsätta att kalla det det andra språket, eftersom deras modersmål är svenska, eller hur? Och fadersmål finns inte. Punkt slut.

Läser man svenska i en finlandssvensk skola så heter ämnet modersmål. Varför? I en svensk skola läser man svenska och i en tysk skola deutsch. Det finns nuförtiden en mängd elever i de finlandssvenska skolorna som tvingas läsa ett ämne som heter modersmål men som inte är deras modersmål: tvångsmodersmål! Ändra på det!

Det största obehaget har jag inför de ibland obligatoriska Svenska dagen-fester. Framför allt när det kommer till programpunkten Modersmålets sång. Hur jag än gör, gör jag fel. Låter jag bli att sjunga får jag sneda blickar. Klämmer jag till av hjärtans lust och ur bröstets djup skorrar det illa. Och igen tittar folk snett på mig.

Ändra på dagens fokus.

Skit i Gustav II Adolf.

Fira att ni är finlandssvenskar. Att vi är finlandssvenskar. Kalla dagen för Finlandssvenska dagen. Ta med alla nyfinlandssvenskar och fundera hur de kan och vill uppleva dagen.

Och så till den andra farsdagen:

Fars dag har alltid varit en knepig dag för mig. Fastän jag har tre barn som jag älskar för allt vad tygen håller har Fars dag portförbud i vår familj. Jag tycker inte att den är något att fira. Mors dag går an. Idén bakom den var ju en gång i tiden att ge modern uppmärksamhet för allt det slit hon utför för familjen utan att få lön eller uppskattning för det. Att man senare introducerade en Fars dag var ett skamlöst påhopp och ett tecken för fel förstådd jämställdhet.

När jag nämner att jag inte tycker om Fars dag och att dagen inte firas hos oss händer det att folk bli arga. Män som kvinnor. Men jag står på mig. Jag behöver ingen Fars dag så länge män får bättre lön för samma arbete, inte deltar i hushållsarbete och inte tar ut hela sin lagstadgade föräldraledighet.

För mina barn har det aldrig varit ett problem att inte fira Fars dag. Idag, när de är tonåringar, är de dessutom glada att de inte behöver köpa dyra presenter till mig. Ännu en sak som jag får spader av inför Fars dag. Om man läser farsdags- och morsdagsreklamerna så skall mor få en blomma och far få en lyxig bakmaskin för sin bubblande surdeg på fönsterbrädet.

Idag kommer mina barn gudskelov inte längre hem från skolan med självlagade farsdagskort. Så nu är dagen hos oss en helt vanlig söndag i november. Och det är bra med det!