Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Det sköna covererandets svåra konst

Från 2013
Uppdaterad 03.05.2016 12:09.

Alla vi seriösa musikdiggare har våra svagheter. En av mina svagheter är en förunderlig förkärlek för schyssta coverversioner, d.v.s. tolkningar av andras låtar. Min fäbless för detta fick sin början redan i min oskyldiga barndom då jag i något skede blev medveten om att många av de låtar jag diggade de facto inte alltid var skrivna av den artist som sjöng dem, utan att det bara var en version av en låt som någon annan redan tidigare hade spelat in. Och när jag hörde originalversionen märkte jag att den nästan utan undantag var bättre eller mycket bättre än den coverversion som jag först hade diggat. Och så kände jag mig litet lurad. Attans lymlar.

Men jag tog lärdom av detta och började småningom vinnlägga mig om att så ofta som möjligt försöka leta fram originalversionen. Vilket under pre-internätliga tider icke alltid voro det lättaste, skolen i veta. Men den som söker han letar, som bekant. Och med tiden blev jag ganska bra på det. En låtuppletarkonst som jag fortfarande har stor nytta och glädje av – både privat och i mitt dagliga värv.

Ju mer jag kom in i den komplexa musikaliska värld som utgörs av originallåtar och coverversioner kunde jag förstås inte efter ett tag undgå att märka att jag emellanåt blev tvungen att rubba mina cirklar. Det hände varje gång jag hittade en coverversion som var bättre än originalet. Där det funnits en tanke och vision bakom den specifika tolkningen. Varför man valt att tolka en viss låt på ett visst sätt. Och detta började fascinera mig så till den milda grad att jag fortfarande halvsamlar på litet udda och intressanta coverversioner.

I korthet kan man säga att en bra cover är en version som låter som om den framförande artisten själv hade skrivit den. Det skall låta som en egen låt. För s.k. copy-paste-versioner finns det ändå gudinog av på den här planeten. Därför ska ni nu få två ypperliga exempel på hur man kan tolka en känd hit så att den låter på ett helt annat sätt. Och i detta fall mycket bättre.

Låtom oss utgå ifrån Lordes stora hit Royals från våren 2013.

Inte illa pissat för en 17-årings debutsingel, måste man ju säga. Helt okej. Helt okej. Och det är också där problemet ligger. Låten är just det – helt okej. Men det räcker inte. Inte för mig, i alla fall. Jag behöver något mer. ”We crave a different kind of buzz”, som Lorde så träffande sjunger. Och ni ska nu få två utmärkta exempel på det. Två olika coverversioner av Lordes Royals som bägge är helt annorlunda än originalet och dessutom helt olika varann. Och som bägge även är bättre – ursäkta – mycket bättre än originalet.

Den första versionen är med Postmodern Jukebox som gör intressanta versioner av kända låtar – ofta med en litet ålderdomlig prägel. Här får de hjälp av den två meter långa dystra clownen Puddles från Puddles Pity Party. Och tillsammans lyckas de ta upp Royals till höjder Lorde endast kan drömma om.

I mitt tycke blir detta snudd på fantastiskt. Puddles’ lätt sorgsna tonfall och litet ledsna röst får fram låtens text och innebörd på ett helt annat sätt än i originalversionen. Plus att videon är nästan litet underbar. Skönt med en video som förlitar sig till en enda tagning och som inte består av en massa irriterande ovidkommande småklipp. Jansson gillar.

Den andra versionen av Royals är även den helt annorlunda än originalet. Det är duon Pomplamoose som står för den, d.v.s. Jack Conte och Natalie Dawn som även är ett par privat. Jag upptäckte Pomplamoose för något år sedan under en av mina många sömnlösa nätter. I brist på bättre sysselsättning brukar jag då ofta surfa runt på internätet och försöka fiska fram litet bra musik. Och då hittade jag mitt i allt Pomplamoose (som lär betyda grapefrukt på franska). På den tiden gjorde de främst lounge-aktiga versioner av kända låtar men ändå med en egen touch. Deras videon var också mycket innovativa och de kallade själva det de gjorde för ”videosongs”. Ni hittar dem lätt på nätet. Kolla gärna även in deras respektive solostuff. Jag rekommenderar det också. Men här då – Pomplamoose med ett praktexempel på hur man gör coverversioner, d.v.s. så att de låter som något eget. Även videon är rätt speciell, men passar väldigt fint till deras cover. Som dessutom bjuder på en liten mashup. För det är så det skall vara även med en schysst cover – man skall få mer än man betalade för.

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.