Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Neil Young och den ultimata konserten

Från 2013
Uppdaterad 29.10.2015 11:13.

I lördags var jag och kollade in när några lokala åländska band lirade på ett ölhak i centrala Mariehamn. Lokalen är rätt liten och det gjorde att stämningen bland den vältaliga publiken var varm och tät. Kamratandan luktade långa vägar. Men det var helt okej, för det tillförde en aromatisk krydda som berikade den totala konsertupplevelsen. Bandena var riktigt bra och publiken diggade på vederbörligt vis. Alla var glada och nöjda och själv kände jag mig också passligt upprymd av rockmusiken och den goda stämningen. En härligt berusande känsla som kännetecknar alla goda konserter – oberoende av hur stora eller små de är.

Väl hemma igen började jag fundera mer på det här med konserter, gigs och olika sorters spelningar. Varför de är så olika, trots att de ändå är så lika. Och det – igen – oberoende av hur stora eller små de är. För den där upprymda känslan kan vara precis lika varm efter en enorm stadionkonsert som efter en liten pubspelning. Det här har jag märkt ett otal gånger efter att aktivt ha gått på gigs ända sedan min pinsamt fjuniga pubertet. Och det är en stor orsak till att jag är en vän av levande musik.

Igår fyllde Neil Young 68 år och det fick mig att minnas en speciell känsla som jag fick under ett av hans gigs i Danmark när 1990-talet ännu var förhållandevis ungt, men kvällen var sen.

Det är alltid litet nervöst att gå på en ny konsert efter en stor konsertupplevelse, för man är rädd att ingenting kan mäta sig med den. Det hände mig en gång i Roskilde när jag kollade in Neil Young som då lirade med Booker T. & The MG’s på oranga scenen. Halvvägs i konserten gick bandet bort och Neil satte sig med en akustisk gitarr längst fram vid scenkanten och så började han ensam dra flera gamla klassiker från Harvest och After The Goldrush-perioden. Och det var så himla bra att jag mitt i allt kände att jag bara måste gå bort därifrån. För jag insåg att ingenting i konsertväg någonsin skulle kunna mäta sig med detta. Ingenting. Någonsin. Så fantastiskt bra var Neil Young just då. Men jag ville behålla möjligheten att någon gång få uppleva en ännu större konsertkänsla. För jag kände att om jag såg konserten till slut, så skulle jag aldrig mer kunna se en annan konsert. Det hade inte funnits någon orsak att göra det, för jag hade fått uppleva den ultimata konserten. Så jag lämnade konserten, gick till tältet och lade mig.

När jag har berättat det här för diverse typer under årens lopp är det väldigt få som har förstått mig. Men de få som gjort det har förstått mig desto bättre och menar att de kanske hade gjort på samma sätt själva. Men hade jag själv gjort det på nytt idag? Ja, jag tror det. Om känslan hade varit densamma. Vilket den förstås inte skulle vara, för jag är en annan människa idag än den jag var för 20 år sedan. Och det är nog Neil Young också.

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.