Moodysson gjorde feelgood-film igen
Den svenske filmregissören Lukas Moodysson är aktuell med en ny film. Vi är bäst! heter filmen, och den här gången är det - som omväxling - en dramakomedi. Vår reporter fick en intervju med Moodysson när han var på besök i Helsingfors.
Lukas Moodyssons nya film Vi är bäst! utspelar sig i Stockholm år 1982, och handlar om tre unga flickor som bildar ett punkband. Det är en film fylld av livsglädje och optimism, till skillnad - kan man tycka - från Moodyssons senaste filmer, som Lilja 4-ever och Mammut. Men själv ser han lite annorlunda på saken.
- Alla mina filmer är glada och optimistiska, det är bara vissa människor som inte tror på det. Men också de mörka och dystra filmerna är glada och optimistiska innerst inne, säger Moodysson.
Att filmernas karaktär ändå kan bli så olika tycker han är helt naturligt.
- Livet är ju sånt. Ibland är det sorgligt, ibland fantastiskt, och man måste ju berätta om båda sakerna - annars blir man för endimensionell.
Just den här gången ville Moodysson i varje fall göra en glad film, full av energi, och till och med lite eufori.
- "Rolig" är kanske fel ord, men jag ville att den skulle handla om några som klarar sig bra och som det går bra för. Att de står upp för sig själva och inte låter sig slås ner av omgivningen - även om omgivningen ibland tycker att de är världens sämsta.
Roligaste filmen hittills att göra
Vi är bäst! baserar sig på Moodyssons hustrus, Coco Moodyssons, självbiografiska serieroman och utspelar sig alltså år 1982, då Moodysson själv var 13 år gammal. Han säger att han njöt av att få bygga upp den världen igen, med allt från matförpackningar och godisaskar till kläder och musik. Stämningen under inspelningen tycker han också att stämmer väl överens med slutresultatet.
- Den var väl lite glad, lite kaotisk, lite stökig - och lite förvirrad, säger han, och beskriver filmen i samma termer.
En riktig feelgood-film, är alltså vad det handlar om. Men Moodysson kan inte säga i vilken genre han känner sig som mest hemma, här - eller i de mer mörka samhällsskildringarna. Han känner sig inte hemma någonstans, förutom i sin egen säng, säger han.
- Nej, jag upplever mina filmer och hela världen som något väldigt otryggt. Roligt ofta, men alltid väldigt förvirrat. Jag upplever att jag inte har någon stadig grund att stå på, varken i livet eller i mitt arbete. Och jag har aldrig nån plan heller, att jag ska göra nån viss typ av film, utan det blir som det blir.