Mitt liv som vikarie
"Kan du tänka dig att vikariera i andra ämnen än historia och samhällslära?" Frågan kom plötsligt och jag anade en viss förhoppning i tonfallet hos gymnasielektorn.
Vikariatet i historia och samhällslära led mot sitt slut. Jag som vikarierat i högstadiet i så gott som alla ämnen, såg ingen omöjlighet i att tillfälligt undervisa på gymnasiet i andra ämnen än mina egna. Gymnasieundervisning är förstås mera krävande men vadå, man kan väl läsa på. Mitt svar blev "Naturligtvis!"
Snart stod jag inför den första utmaningen; två dagars gymnasievikariat i biologi och geografi. Geografi och historia tangerar varandra så det skulle knappast orsaka problem och biologi kan man som sagt läsa in sig på. När jag sedan fick höra att det var två fördjupade kurser i miljöekologi och människans biologi, som stod på schemat, blev jag osäker. I människans biologi skulle vi gå igenom nervcellen och hur nervimpulser leds. I miljöekologi skulle vi behandla kvävets kretslopp. Tilläggas kan att jag under min egen gymnasietid inte läste en enda fördjupad kurs i biologi.
I god tid läste jag in mig på mina ämnen. Till min glädje kunde jag konstatera att kulturgeografin var en enkel match. Med biologin var det betydligt värre. Jag hade aldrig hört talas om dendriter, axon eller gliaceller. Än mindre visste jag hur de ser ut eller vilka funktioner de har. När jag försökte förstå hur nervimpulserna färdades var det bara en massa kanaler som öppnades och stängdes här och där och ämnen som "hoppade" fram och tillbaka. Hade jag haft lite bättre koll på kemi hade det säkert varit enklare att förstå, men den stackars humanisten i mig har aldrig haft koll på sådant. Här mötte jag mitt straff!
Jag behöver knappast säga att jag sov dåligt natten till den första dagen som biologivikarie. När morgonen kom var jag genomtrött och visste att det inte fanns en enda deodorant i världen som skulle klara av att hålla emot de oönskade effekterna av dagens utmaning. Det blev inte bättre av att jag möttes av ett "Va? Ska DU vikariera i biologi? Kan du något om det här?" när jag steg in i klassrummet. När jag sedan presenterade temat för lektionen var det en kvinnlig studerande som glatt meddelade att det här med nervceller hade de pratat en hel del om i psykologi. Jag försökte blunda för ivern och frågvisheten i hennes ögon men kände hur oron spred sig ner knävecken.
Lektionerna i biologi på Topeliusgymnasiet hör till de längsta lektioner jag någonsin hållit som lärare. Sjuttio minuter kändes som en evighet. På något sätt kom vi ändå igenom nervcellens uppbyggnad och impulserna. Vi lyckades till och med förstå oss på kvävets kretslopp. Jag säger vi för vi gjorde det tillsammans, de studerande och jag. Deras sympati för den stackars vikarien som hamnat på alldeles fel plats var helt fantastisk. Jag hör fortfarande orden som en av dem sade när jag beklagade mig över att jag inte kan så mycket om biologi: "Men Maria, vi kan ju hjälpas åt!"
Maria Holmgård
Topeliusgymnasiet i Nykarleby
Den här texten är skriven av en lärare i projektet Veckans skola. Läs mera om projektet på Svenska.yle.fi/skola.