Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Kokotternas guldålder

Från 2013
Uppdaterad 22.11.2013 11:18.
Kokottien kultakausi, pärmbild

Offer, fala kvinnor eller sin tids modiga normbrytare? I Kokottien kultakausi undersöker forskaren Harri Kalha imagebygget kring de parisiska varietéscenernas och nöjesetablissemangens kultfigurer vid sekelskiftet 1900 och fram växer en fascinerande historia om mediesmarta self made-kvinnor och samhällsstrukturer i förändring.

När skulptören Ville Vallgren besökte hemlandet med hustru nummer två, Madeleine Imbert, noterade professor Eliel Aspelin-Haapkylä att fransyskan uppträtt berusad på Sociteteshuset och enligt hörsägen också i övrigt hade vanor som mest av allt påminde om en ’demimonde-kvinnas’.

Men bäste professor, une demimonde var ju exakt vad hon var - varken mer eller mindre! genmäler Harri Kalha i sin bok drygt hundra år senare och i den anmärkningen ligger absolut ingen nedlåtenhet dold. Sångerskan Madeleine Imbert var på hemmaplan mera känd under artistnamnet Rohan och i Kokottien kultakausi stiger dessa ”halvvärldens” artister fram som viktiga aktörer i det kulturella och samhällspolitiska spänningsfält som rådde decennierna strax före och efter sekelskiftet 1900.

La belle époque präglades av framtidsoptimism, tillväxt och tekniska innovationer. Samhället urbaniserades i rask takt med konsekvenser både för könsroller och klassmönster. En social medvetenhet växte fram och mot den bakgrunden ter sig kokottkulturen vid första anblicken ju bara som ett dammigt monument över männens makt och kvinnans objektifiering. Men en av Kalhas bärande teser är att eftervärlden kanske inte riktigt fattat att kokotternas hejdlösa lek med kvinnlighetens koder också rymde en god portion ironi och subversiv energi.

’Kokott’ och ’demimonde´’ har i dag reducerats till rätt entydiga synonymer för prostituerade med lyxattribut men Kalha hanterar begreppen med betydligt större lyhördhet för nyanserna under deras egen era. I kokotteriet fanns möjligheten till socialt avancemang och i halvvärlden en frihet där det omgivande samhällets klass- och könsgränser var satta ur spel. Kokotterna handlade i erotik men ingen av de främsta betraktade sig som prostituerade. I Kokottien kultakausi förenas de, oavsett om de stod på scenen eller inte, av artisteriet. De var kvinnor som behärskade konsten att driva den artificiella kvinnligheten till sin spets och förvandla sig själva till lukrativa projektionsytor för både mäns och kvinnors fantasier, med allt vad det innebar av såväl beundran som förakt.

De främsta celebriteterna hanterade sin medieframtoning lika skickligt som Madonna eller Lady Gaga i dag och deras berömmelse spred sig långt utanför nöjesetablissemangens scener och sammetsdunkel. Det fanns en tid när alla visste vem en Otéro, Saharet eller Cléo de Mérode var. De industriellt producerade fotovykorten var sekelskiftets stora modefluga och via dem spreds en fläkt från modernitetens högborg Paris över kontinenterna. De extravaganta kokotterna var sin tids modeikoner och scenen och vykorten tidens motsvarigheter till dagens catwalk och glassiga modemagasin. Fotosessionerna var inget man tackade nej till, t.o.m. vår egen internationella scendiva Aino Ackté lät sig villigt fotograferas även om hon till varje pris ville markera skillnaden mellan sitt konstnärskap och varietéartisternas, hon ändrade t.o.m. på stavningen av sitt namn från det tidigare Achté för att inte låta som en köpt kvinna på franska.

Den finländska som nuddade närmast vid det internationella kokottartisteriet var f.ö. Jenny Spennert, en artist som Harri Kalha beskriver som ’född till varietélivet men bunden av klassmedvetenhet’. Spennert lämnade varietéscenen till förmån för operan men som en liten kuriositet kan nämnas att författaren och journalisten Hjalmar Procopé efter ett av hennes framträdanden här hemma lär ha tillskansat sig den bedårande varietéartistens strumpeband, en trofé som han sedan i sant parisisk anda lät infatta i en specialgjord klockkedja...

Vykorten av divorna var hett eftertraktade samlarobjekt men de fungerade inte bara som regelrätta idolporträtt eller modebilder. I vykortens fantasivärld antyddes också gränsförskjutningar åt olika håll, det som inte var möjligt för kvinnan i gemen i stunden hägrade kanske som en möjlighet i framtiden. Copyright var inget man tog allvarligt på, också de främsta divorna gick igen i otaliga versioner inom vykortsindustrins glada experiment med collage och bildmontage . Deras porträtt varierades och återkom i ständigt nya sättningar som kunde läsas på olika sätt och sändas iväg som roliga kommentarer eller tecken på att avsändaren hängde med sin tid. Fotovykorten var populärast bland unga yrkesarbetande kvinnor och i motiven fanns mycket som kunde fungera som bollplank också för deras egen syn på kvinnorollen. Bland de återkommande motiven fanns t.ex. modeller som uppträdde i uttalat lediga poser och utmanande utstyrslar, kvinnor med en man på varje finger o.s.v. - ibland också med någon bifogad raljant kommentar.
Vad sägs t.ex. om den oskuldsfulla texten ’Utan ett par barn är lyckan inte fullständig’ under en komposition där en mondän kvinna öppnar en packlåda med hela fjorton pastellfärgade småbarn... Tydligare än så kan inte den stillsamma satiren över förment kvinnolycka uttryckas.

Att läsa Kalha är som att föra en konversation med en samtalspartner vars infallsvinklar aldrig tryter. Stilistiskt rör han sig över hela skalan från kåserande nedslag i kulturhistorisk kuriosa till stramt formulerad medie- och kulturteori. Och han driver dessutom sitt resonemang med en öppenhet som formligen pockar på läsarens egen aktiva insats. Nyckelordet för hela kokottfenomenet är ju ambivalens men via den speglas också tydligt vårt eget ambivalenta förhållande till dagens konst, artisteri, publicitet och moral.

Kokotterna utmanade den borgerliga moralen och betraktades av många som celebriteter utan legitimitet men de förverkligade samtidigt alternativa livsstilar som vi idag betraktar som självklara. Mot den bakgrunden har vi kanske skäl att ta en ny titt på dem vi idag avfärdar som överflödiga kändisar.

Mer om ämnet på Yle Arenan