Ny våg av estlandssvenskar

I vårt södra grannland bor en liten svenskspråkig minoritet på färre än 400 personer. Som erkänd historisk minoritet har de kulturell autonomi och de valde i oktober in sitt tredje kulturråd. De är ändå för få för att kunna trygga en estlandssvensk framtid, därför är ”nyestlandssvenskarna” välkomna att blåsa liv i både svenskan och verksamheten.

En ”nyestlandssvensk” är bosatt i Estland, har intresse för det svenska språket och känner sig varken helt svensk eller estnisk. De flesta förslag är att nyinflyttade svenskars barn som har vuxit upp i Estland åtminstone tillhör den här brokiga kategorin. De delar inte alls samma historia som kustsvenskarna, men också de anlände från olika orter under flera sekel.

Bortglömd svensk identitet

Jag åkte över Finska viken för att hitta de under fyra hundra estlandssvenskar som finns kvar i landet. De tvångsevakuerades från skärgården kring Hapsal under Sovjetockupationen. De som stannade gömde och glömde sin svenska identitet och de flesta som flydde återvände aldrig. De är aktiva i förenings- och kulturverksamhet och försöker på så vis återskapa både gamla och nya estlandssvenska traditioner.

Deras verksamhet fokuseras till två orter i Estland, Hapsal och Tallinn. Aibolands museum berättar kustsvenskarnas historia och där träffas traditionella estlandssvenskar, nyinflyttade ättlingar, svenskspråkiga med intresse för Estland och ester som vill lära sig svenska varje vecka. Sommarens höjdpunkter är fiskrökeridagarna och sångfesten, som har återupptagits under de senaste åren.

Kyrkan lockar och förenar

I gamla staden i Tallinn finns den svenska S:t Mikaelskyrkan, som man inte ramlar över av misstag. Allt fler immigranter från Sverige, finlandssvenskar, estniska svensklärare har hittat den. Att vara församlingsmedlem är inte ett kriterium eftersom kyrkan öppnar sina dörrar också för övrig svenskspråkig verksamhet.

Den svenskspråkiga verksamheten i Tallinn är alltså inte renodlat estlandssvensk, vilket de med rötter till kustsvenskarna inte ser som ett hot. Efter självständigheten trodde de på uppsving för sin minoritet, men både intresset för svenska och hoppet har börjat dala. Därför är de positivt inställda till nytt blod. Många ”nyestlandssvenskar” importerar sina traditioner och är intresserade av den gamla svenskspråkiga minoriteten i landet.