Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Från 2013
Uppdaterad 29.10.2015 11:13.

Såsom inbiten musikdiggare har jag under årens lopp samlat på mig ett antal skivor som jag införskaffat enbart av ren nyfikenhet. Ibland har jag inte ens hört talas om varken artisten eller ännu mindre skivan. Men ändå har där funnits något obestämbart som lockat mig att köpa den. Det här skedde förstås betydligt oftare under vinylens guldålder än nu. Som alla vinylvänner vet är det ju en ren fröjd att bläddra igenom ett helt skivantikvariats vinylavdelning. Att få vrida och vända på konvoluten och kanske litet lukta på dem. Och undra vilka magiska toner som döljer sig därunder. Eller om det bara är rena dyngan. Därför tänker jag från och med nu emellanåt presentera dylika udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.

Först ut är Serious Interference med Scott Merritt.

Scott Merritt är en kanadensisk musiker som gav ut sin debutplatta Desperate Cosmetics år 1979. Men det var ingen utanför Kanada som brydde sig om den trots att självaste Daniel Lanois var med och producerade. Men det är klart – Daniel Lanois var rätt okänd då ännu. Fyra år senare – år 1983 – kom album nummer två. Och det var Serious Interference. Men det var just ingen på bortaplan som brydde sig om den heller.

Men Scott Merritt var inte den som gav upp så där bara. Han bytte skivbolag och gav år 1986 ut skiva nummer tre – Gravity Is Mutual. Bland musikerna på plattan fanns bl.a. gitarristen Adrian Belew som är mest känd för att ha spelat med i King Crimson, men även samarbetat med namn som Talking Heads, David Bowie, Frank Zappa och Nine Inch Nails.

Och den här gången nappade det för Scott Merritt! Eller litet, i alla fall. För han fick en smärre hit med singeln Overworked and Underprivileged. Men den lilla framgången räckte inte för att göra Scott Merritt till någon världskändis, direkt. År 1990 gav han ännu ut en fjärde (Violet and Black), men efter att även den floppat så försvann Scott Merritt helt från radarn.

Trodde vi, ja. För Scott Merritt är som sagt inte någon som ger upp så där lätt. År 2002 kom mitt i allt skivan DetOUr Home. Och kan ni begripa – den här gången – den här gången var det heller ingen som desto vidare lade märke till den...

Och nu kanske det är någon som börja tycka litet synd om Scott Merritt. Hur han än försöker, så vill det sig inte riktigt. Nej, kanske inte det. Men vi skall verkligen inte tycka synd om honom, för han själv ser sig som lyckligt lottad. För även om han aldrig desto vidare slagit igenom och skivorna sålt litet så där, så har han ändå hela tiden sålt tillräckligt med skivor för att kunna fortsätta göra det han helst vill göra – nämligen musik. Och för den delen är han nuförtiden även en uppskattad producent i Kanada, så han klarar sig helt okej.

Scott Merritts Serious Interference var en vinyl som jag på 80-talet hittade i – öh – Åbo. Förmodligen. Men jag kan ha fel. Men det är inte viktigt. För det viktiga är det att jag utan att (ännu heller) riktigt begripa varför införskaffade denna obekanta skiva med en artist jag aldrig hört talas om. Men kanske det var något i konvolutet, kanske var det någon låttitel som lät spännande, kanske jag i förbifarten hade hört namnet Scott Merritt och det undermedvetet hade fastnat – jag vet inte. Men jag köpte ändå skivan. Och – gillade den skarpt. I några års tid var den en av mina favoritplattor under sena, ensamma, mörka kvällar. Men sedan glömde jag bort den. Tills jag nyligen hittade den i min skivhylla och kände att jag måste lyssna på den igen – med en paus på minst 20 år. Och jag märkte att jag fortfarande gillar den. I synnerhet låten Transistor. Även om jag inte gör det lika skarpt som då på 80-talet, men det hade jag heller ändå inte väntat mig, för jag är en annan människa än den jag var på den tiden. Medan skivan är precis densamma som då. Den har inte förändrats på något som helst vis. Och det är därför det är så himla spännande att emellanåt återvända till sina gamla favoritplattor, för de ger en möjligheten att litet kika på den person man en gång i tiden var. På gott och på ont. Men i det här fallet var det nog mest bara på gott.

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.