Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

En stark kvinna med skinn på näsan

Från 2014
Uppdaterad 07.01.2014 10:37.
Bild: YLE/ Tiina Grönroos
Programmet är inte längre tillgängligt
Samtal om livet: 02.01.14 Samtal om livet med Annie Sundqvist, musikfri - Spela upp på Arenan (Programmet är inte längre tillgängligt)

Annie Sundqvist är en tuff och modern kvinna. Hon har överlevt flera krig, studerat vid sidan av jobb, gift sig två gånger och skilt sig två gånger. Annie har försörjt två barn, startat egen syateljé och målat tavlor. I sommar fyller Annie 93 år. Samtal om livet får sin början i Amerika och här ingår också en bitterljuv, livslång kärlekshistoria.

- Jag är född söndagen den 26. juni 1921 i Kimito. Så inleder Annie Sundqvist vårt samtal.
Men sedan backar hon i tiden och börjar berätta om sina föräldrar som båda föddes i Finland, men träffades i Amerika. Pappan kom från Kimito och mamman från Kristinestad.

De gifte sig i början av 1900-talet. Pappan var vid det laget amerikansk medborgare och jobbade som polis i New York. Ganska snabbt blev Annies mamma gravid, men fick missfall. När mamma Ida inte blev gravid på nytt ordinerade en amerikansk läkare luftombyte. Det här var starten till ett nytt liv i Finland, Kimito. Och det var också i Pederså i Kimito som Annie och hennes syskon föddes.

När Annie berättar om sin barndom berättar hon mest om sin mamma, en stark kvinna som satt i kommunfullmäktige, höll i gång hemmet och de anställda på gården samt bedrev socialhjälp till ortens mindre bemedlade. Pappan kom hem till Finland då och då under årens lopp, men jobbade som polis i Amerika fram till sin pensionering.

Flyttade till Helsingfors som 16-åring

När Annie Sundqvist var 16 år flyttade hon till Helsingfors för att jobba. Där upplevde hon också kriget på mycket nära håll. Annie berättar att hon var nära döden flera gånger på grund av bombningar över staden.

Det var också i Helsingfors Annie mötte sitt livs stora kärlek, Otto.

Annie var 18 år när vinterkriget bröt ut. Det var då hon träffade Otto som höll vakt vid bilkompaniet. Det två började umgås, men det visade sig att Otto var gift. Annie gjorde slut, flydde hem till Kimito och gifte sig där. Äktenskapet blev barnlöst och varade i endast två år. Efter skilsmässan flyttade Annie tillbaka till Helsingfors, där hon började jobba i en klänningsaffär. Vid sidan av jobbet inledde hon också konststudier vid Ateneum. Då var Annie 24 år.

Konstnärlig ådra

Annie har målat hundratals tavlor i olja och akvarell. Hon har också gjort mosaikarbeten. Men hon har aldrig försörjt sig som konstnär. Det skulle aldrig gått, säger Annie, som idag har så dålig syn att hon inte ser att måla längre. Men under årens lopp har hon haft många utställningar och också sålt tavlor. Idag vill hon inte ta betalt för sin konst. Hon tycker att det är fel att vissa konstnärer blir erkända först efter att de dött.

- Jag har tänkt ta kontakt med kulturministern om saken. Det borde vara brottsligt att göra pengar på personer som inte längre lever.

- Miljoner för lite målfärg på en tygglapp! Det är inte normalt!

Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Sömnad och tillskärningsjobb

Annie har livnärt sig på olika sömnads- och tillskärningsjobb. Hon gick olika kurser redan som ung flicka och började redan tidigt jobba i en klänningsaffär i Helsingfors. Där sydde hon klänningar och betjänade kunder.

- Jag har alltid haft tur att få jobb och bostäder.

Annie bodde i flera år ute på Brändö, i det så kallade Bremerska huset. Där träffade hon flera kulturpersonligheter, bland andra Valentin Chorell. I huset fanns också väggmålningar gjorda av en tidigare invånare, Tove Jansson. Huset är idag rivet.

Småningom träffade Annie sin andra man, Matti, som hon var gift med i tjugo år. Med Matti fick hon två döttrar. Idag har Annie både barnbarn och barnbarnsbarn.
Annie och hennes man flyttade till Alberga i Esbo till ett nybyggt hus. Annie bor fortsättningsvis kvar i samma bostad. En bit från hemmet grundade Annie också en syateljé med flera anställda sömmerskor. Syateljén avvecklade hon en tid efter skilsmässan från Matti, det blev för mycket att betala lån för både hus och företag samt löner. I stället sökte hon jobb på Stockmann. I väntan på jobberbjudande från Stockmanns, fick Annie arbete som förman på en lampfabrik i Drumsö. Där gällde det att skära till tyg till lampskärmar.

Tuff kvinna med skinn på näsan

Så kom det efterlängtade jobberbjudandet från Stockmanns, men dessvärre var det inget tillskärningsjobb på syateljén. Annie skulle i stället jobba på lagret i Sockenbacka och bland annat fixa dampälsarna i sommarförvaring.
- Där skulle de ha mig att putsa pälsarna i en underlig maskin med läderremmar som snurrade runt. Sen skulle man tömma fickorna.

- Jag sa upp mig efter en timme. Jag skulle aldrig ha fört mina pälsar dit för att hackas sönder och inte ville jag heller plocka ut snoriga näsdukar från fickorna. Det här gör jag inte! sa jag.

Men Annie fick inte sparken, i stället blev hon efter några år förflyttad till varuhuset i centrum av Helsingfors.

- Fast där sänkte de lönen, det sades att vi försäljerskor skulle få upp vår lön först efter tre år.

Följande dag gick Annie upp till sin chef. Hon sade att hon söker jobb annanstans om hon inte får samma lön som tidigare.
- Jag har haft en egen affär, inte är jag så hemskt ovan med kunder.

Annie Sundqvist fick upp sin lön och dessutom flera språktillägg.
- Jag blev uppfostrad på det viset. Ta itu med saker som du inte är nöjd med. Om det inte lönar sig så har man åtminstone försökt.

Resor i Europa

Annie har rest en hel del efter fyllda 50 år. Hon har bland annat varit på sju interrailresor och besökt många europeiska städer. Hon har också varit i Marocko. Där fascinerades hon av guidens historia om att det räcker med att gå ut på stan och förkunna att man vill skilja sig så är det gjort.
- Om det nu stämmer, säger två gånger frånskilda Annie med glimten i ögat.
Till USA har Annie däremot inte varit, vilket idag förargar henne eftersom det ju var i New York hennes föräldrar träffades.

Den bitterljuva, eviga kärleken

En annan sak som Anni ibland ångrar är att hon aldrig tog kontakt med sin ungdomskärlek Otto på nytt. I dag är han död, men under årens lopp har hon träffat honom några gånger. Han var liksom Annie frånskild, men det blev aldrig något mer än några korta ögonblick ute på stan.

- Kärleken till Otto kommer att sitta i alltid. Den är som en inre klåda som man inte kan skrapa.

- Jag tror vi kunde ha blivit lyckliga, men det skulle väl gå så här.