Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Livekungen 2013: Ian vs. Roger

Från 2013
Uppdaterad 29.10.2015 11:13.

Nu när år 2013 småningom närmar sig sitt slut, buhu, så är det väl dags att litet reflektera över det musikår som gått. Eller varför det är så vet jag egentligen inte, men på något sätt lär det visst höra till att man som ens ett försök till halvrespektabel musikjournalist bör göra det. Så därför struntar jag i det. Som musikjournalist, vill säga. För jag gör det hellre som en vanlig musikdiggare. Och jag tänker denna gång hålla mig till den levande musiken, d.v.s. årets bästa konserter.

Min största konsertupplevelse år 2013 – och den största någonsin, för den delen – var stadionversionen av The Wall med Roger Waters på Ullevi i Göteborg i augusti. Den var alldeles – alldeles – fantastisk! Ni som sett arenaversionen av The Wall vet ungefär vad jag pratar om. Tänk er bara större och ännu mera. En underbart känslosam konsert som fick mig att gråta en liten skvätt. Men. Det hade jag också väntat mig. Och den konserten har jag redan avhandlat i en tidigare bloggskrift på denna sida, så därför vill jag nu i stället att lyfta fram årets näst bästa konsert som även den var med en av mina största personliga favoriter. Men eftersom den konserten överraskade stort på ett synnerligen positivt sätt, så är jag kanske ändå nästan benägen att utse den till årets vinnare. Kanske. Nästan. Hmm. Jag måste litet fundera ännu.

Den person jag avser är rockvärldens förmodligen mest kända flöjtist Ian Anderson och hans senaste soloturné där han spelade den klassiska Jethro Tull-plattan Thick As A Brick från år 1972 i sin helhet samt uppföljaren TAAB2 som kom 40 år senare. Även den i sin helhet. Thick As A Brick har alltid varit en av mina Jethro Tull-favoriter ända sedan jag första gången hörde den efter att på skivantikvariatet Comeback i Åbo ha hittat ett exemplar av originalutgåvan på vinyl, d.v.s. den som har ett konvolut man kan veckla ut, bläddra i och läsa som en veritabel dagstidning (The St. Cleve Chronicle and Linwell Advertiser) där varje artikel på något vis har med själva plattan att göra. Där finns t.o.m. en recension av Thick As A Brick som Ian Anderson under fingerat namn själv skrivit.

Före den här konserten hade jag sett Jethro Tull 10 gånger live och hittills fått nöja med mig max ca 8-10 minuter av början från detta fenomenala tema-album. Vilket är ungefär som att killen bredvid dig äter världens godaste tårta, medan du får nöja dig med att slicka på tårtspaden. Man får ett litet hum om hur gott det hela är, men blir sedan nästan arg för att man inte får mera. Anåda. Hrmpf. Nåväl.

Jag laddade upp inför konserten i september på Kulturhuset i Helsingfors genom att lyssna på hela Thick As A Brick samt hela TAAB2 på skiva för att komma i rätt stämning. Och fann att de fungerade förvånansvärt bra efter varann trots att det gått 40 år dem emellan. Och redan det gjorde att jag smått vågade skruva upp mina försiktiga förväntningar. För de senaste ca 10 åren har Ian Andersons röst varit det stora frågetecknet. För det mesta har den fungerat någorlunda, men ibland har den varit i så uselt skick att man nästan skämts för hans skull där bland publiken. Det fanns t.o.m. gånger jag tyckte han helt borde sluta sjunga och enbart dra instrumentala versioner av låtarna. För oberoende av den rådande besättningen i Jethro Tull har de alltid varit ett mycket kompetent band som fått även de svåraste partierna att låta nästan lekande lätta. Och så har de ofta bjudit på nya spännande arrangemang av gamla klassiker. Men den här gången kom Ian Anderson inte under Jethro Tulls namn utan solo i eget namn. Vilket förstås var litet nervöst. För att inte tala om hans röst. Skulle den hålla? Tänk om man måste skämmas litet igen? Hugaligen.

Men mina farhågor visade sig snabbt vara totalt obefogade, för Andersons röst var i bättre skick än på flera år. Och bandet kunde gott tävla med vilken Jethro Tull-sammansättning som helst. Det var en ren njutning att sitta där på tionde raden nedanför scenen och på så nära håll få ta del av denna otroligt väl genomförda konsert! Och kanske det bästa av allt – bandhumorn var tillbaka! För i mina ögon sett har den subtila scenhumorn inom bandet alltid varit en extra bonus på deras konserter. Men de senaste 5-10 åren har den humorn i allt högre grad avtagit och den enda som till sist försökt sig på litet humor har varit herr Anderson själv. Främst då inför pausen som han menat att enbart var till för att den lätt åldersstigna manliga delen av publiken skulle kunna gå på toaletten och litet lätta på trycket. Ett behov som Anderson säger sig själv ha märkt att ökat med åren. Numera har dock det skämtet bytts ut mot att på ett rätt roligt vis uppmana oss män att gå och kolla prostatan emellanåt. En uppmaning som jag aldrig hört någon annan rockare komma med. Ännu en orsak att gilla Ian.

Efter att ha lirat Thick As A Brick 1 + 2 i sina respektive helheter avrundade Ian Anderson konserten med en härligt uppfriskande ny version av Locomotive Breath. Och sällan har de stående ovationerna efteråt varit så befogade som denna gång. Tack, tack, tack!

Men. Frågan kvarstår. Vem bjöd på den bästa konsertupplevelsen år 2013 – Roger Waters eller Ian Anderson? Som den minnesgoda läsaren kanske kan erinra sig skrev jag i begynnelsen av denna bloggskrift att jag nästan var benägen att utse Ian Anderson till årets vinnare. Men det är nog ändå bara nästan. Roger vinner trots allt. Sorry, Ian. Men det gör inte TAAB-konserten ett dugg sämre. Kolla fast in nedanstående 46-minuters ”snutt” från konserten i St. Petersburg. Så såg det ut även i Helsingfors. Utom att hans prat i början då var textat till finska i stället för ryska. Och dessutom är det hela tydligen filmat från väldigt nära motsvarande plats där jag satt i Kulturhuset. Dubbelbonus är aldrig fel.

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.