Permanent stagnation?
Fem år efter finanskrisen har världsekonomin inte återhämtat sig. Det är ovanligt att lågkonjunkturen fortsätter trots att det finns förutsättningar att få hjulen att rulla. Nu har nationalekonomer börjat fundera på varför stagnationen fortsätter.
Nyligen ordnade Internationella valutafonden IMF en forskarkonferens om läget i världsekonomin. Inbjudna var världens kändaste makroekonomer, som sig brukar. Men den här gången var det annorlunda.
Det som hände var att Larry Summers, tidigare professor och rektor vid Harvard och tidigare finansminister, höll ett tal som makroekonomer nu ivrigt debatterar. Han talade om ekonomin efter finanskrisen och använde begreppet, ”secular stagnation”, som kunde översättas med varaktig stagnation. Själva begreppet myntades redan på 1940-talet av Harvardekonomen Alvin Hansen.
Låg tillväxt en lång tid framöver
Princetonprofessorn och New York Times-kolumnisten Paul Krugman blev i eld och lågor av Summers analys. Han till och med uttryckte självironiskt sin svartsjuka över att det inte var han som kom på begreppet. Men han hittade genast på en förkortning av secular stagnation, secstag.
Hypotesen om permanent stagnation förklarar både en situation där högkonjunkturen före finanskrisen skapade skuld- och bostadsprisbubblor, men inte inflation. Trots bubblorna syntes inga tecken på att kapacitetsutnyttjandet skulle ha varit när toppnivån. Och d en situationen fortsätter. Larry Summer har tre poänger:
- Under åren innan krisen och recessionen borde den lätta penningpolitiken ha lett till efterfrågetryck i ekonomin, stigande inflation och tecken på en överhettad ekonomi.
- Under åren efter krisen borde återhämtningen ha varit snabb. Men andelen sysselsatta vuxna har inte stigit och gapet mellan real-BNP och potentiell BNP (den BNP en ekonomi kan nå med full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande) har inte blivit mindre.
- Den långsiktiga sänkningen i jämviktsräntan har gjort den lösa penningpolitiken verkningslös för realekonomin.
Paul Krugman och andra som förespråkar en ultralätt penningpolitik argumenterar för att den borde bli ännu lättare. Investeringarna är i dagens läge helt enkelt inte intressanta med nuvarande nivåer för realräntan (realränta= nominell ränta minus inflation). När den nominella räntan inte längre kan sänkas är ökad inflation ett sätt att pressa ner realräntan.
Högre inflation lösningen?
Men en rekommendation om högre inflation är nästan omöjlig för en ekonom att säga högt, skriver The Economist. En orsak kan vara att de tongivande makroekonomerna inledde sina karriärer under 1970-talet då stagflationen (samtidig stagnation och inflation) var modeordet för tiden. Inflationen måste fås ned och det skedde genom att ställa klara normer och mål. Nu har Europeiska centralbanken och amerikanska centralbanken Fed inflationsmål som är 2 procent, även om den verkliga inflationen ligger långt under målet.
Larry Summers analys kan tolkas så att bubblor i ekonomin inte nödvändigtvis är något negativt, snarare tvärtom. Det kan också vara ett annat sätt att säga (utan att säga det rent ut) att lite högre inflation kan vara en lösning på den permanenta stagnationen. Diskussioner bland ekonomibloggare tyder på att debatten håller på att flytta över till frågan om inflationen. Är låginflationspolitiken vettig eller är välfärds- och effektivitetsförlusterna av högre inflation större än vid låg inflation?
Om hypotesen om permanent stagnation håller är det bara att vänja sig vid en lång period av låg tillväxt och låga räntor. Och inflationen kommer centralbankerna inte att låta stiga över 2 procent.
Läs också: Är det slut på tillväxten?