Klaus Härö lyfter fram familjen i Dagmamman (12)
Att leva livet – i familjen eller i drömmarna?
Klaus Härö är tillbaka med en ny film, Dagmamman (12). Det är Härös första långfilm på svenska i Finland och en berättelse om familjen, om val i livet och om de drömmar vi en gång drömt.
Det är tidig vår och ovanligt varmt för årstiden. Det lite nerslitna bostadsområdet i norra Helsingfors visar sig från sin vackraste sida. Här pågår inspelningarna för filmen Dagmamman. De är inne på slutrakan då vi får en pratstund med Klaus Härö, vars film Dagmamman är. Han har skrivit manuset och står också för regin.
Berätta om din nya film Dagmamman?
Dagmamman är i grunden en kärleksberättelse om ett medelålders par, Malla och Rofa. De älskar varandra väldigt mycket men jobbet skiljer dem åt. Rofa driver en restaurang i Björneborg, Malla jobbar som familjedagvårdare i Helsingforstrakten. I veckorna jobbar hon med att sköta andras barn och varje fredag packar hon bilen och åker med sina egna barn till Björneborg och jobbar på restaurangen där. De har kommit till en sådan punkt i livet där de funderar på ifall de ska fortsätta tillsammans eller var för sig.
Hur kom just den här berättelsen till dig?
Jag har funderat ganska mycket över par i min egen ålder som lever på skilda orter. Mannen jobbar utomlands eller kvinnan är så mycket på arbetsresa att de knappt hinner ses. När jag frågar dem ” Hur går det där?” säger de först att ” Det här går bra! Vi är så vana”. Men när man pratar lite längre kommer det fram att de själva tycker deras liv är helt odrägliga. ”Vi skulle ju vilja vara tillsammans. Det var inte så här det skulle bli”.
Jag tycker den här filmen ställer frågan ”Är det kanske dags att revidera de där drömmarna jag hade som 20- och 30-åring, titta mig omkring och se det som på riktigt är viktigt: familjen, vännerna och nuet?”
Vi har sett dig göra filmer där du tittar på något i det förflutna, medan Dagmamman utspelar sig i livet av idag. Hur har det varit att regissera en film som utspelar sig i nuet?
Då jag har gjort filmer som utspelar sig i det förgångna har jag tänkt att det måste vara mycket lättare att filma nutid. Då man gör dåtid så finns det ju alltid lampor eller skyltar eller gungor som man inte kan visa, som inte fanns då.
Men det är inte så lätt att göra nutid heller. En film är en berättelse med bilder och risken är att det blir alltför allmänt och platt när man visar en miljö som är så vanlig. Då gäller det att fundera på var man kan hitta intensiteten i filmen. Det gäller att välja och välja bort så att miljön i filmen blir specifik för just de karaktärer man vill skildra. Så här lever Malla och Rofa, sådana här kläder har de och så här ser deras hem ut. Det skall vara visuellt tilltalande. Det är inte vackert nödvändigtvis, men det gäller att hitta både rätt kameravinkel och infallsvinkel.
Vad har varit det mest utmanande med det här projektet?
Jag tycker att det här är den absolut svåraste film jag har gjort, den minsta och den intimaste. Det är också min första film på svenska här i Finland. Det är en film där det inte går att gömma sig bakom fina landskap eller stora statistscener. Det har varit svårt att rensa bort allt det som man briljerar med som filmmakare, snygga bilder och vackert ljus.
Att jobba med barn betyder också att mycket görs på barnens villkor. Du kan inte driva på som med vuxna utan mera ta emot det som ges, och på så sätt få fram det bästa av var och en. Inte minst när det gäller vår yngsta skådespelare, lilla Eimi 10 månader.
Vad kan tittaren förvänta sig av den här filmen?
I första hand en kärlekshistoria, men också en film om förhållandet mellan föräldrar och barn. Vi lever i en tid då vi jobbar på och ofta blir blinda för varandras upplevelser. I filmen kanske mamman inte ser hur hennes 6-åriga dotter mår medan vi som tittare kan se hennes känslor via kameran. Vi ser att hon skulle behöva någonting, sin mamma. Jag hoppas filmen är en resa i de här människornas liv men också en resa in i våra egna liv, så att vi kanske ställer oss själva frågan ”Finns det något i mitt liv där jag borde tänka om?” Jag hoppas filmen är en bra och hälsosam spegel och att den smakar riktigt liv, funderar Klaus Härö innan han ursäktar sig för att återgå till att regissera en scen.
Det har gått sju månader sedan den där varma vårdagen på inspelningarna. Dagmamman är färdig och har precis visats för dem som var med i projektet. Sjuåriga Alva Bengts springer omkring i en vacker sjöjungfruklänning och hälsar glatt på sin filmpappa och –syster. Spänningen har släppt för henne och också för upphovsmannen Härö.
Blev det som du tänkt dej?
När en film är färdig har jag svårt att komma ihåg hur jag egentligen hade tänkt. Jag kan ju skriva vad som helst, men det är skådespelarna som gör filmen. Jag är så glad över skådespelarprestationerna i Dagmamman. Jag gillar själv filmer där regissören tagit ett steg tillbaka och det är skådespelarna som lyser. Så känns det nu.
Dagmamman (12)
Yle Fem torsdag 26.12.2013 kl. 20.00
30 dagar på Arenan efter sändning