Borgåpojken för historierna vidare

Det var en pratsam Klaus Härö som gästade God morgon Östnyland på fredag morgon. Han är filmaktuell med Dagmamman, som har världspremiär på Yle Fem på Annandag jul. I Härös tankar finns redan nya projekt – bland annat en film som utspelas i 1950-talets sovjetstyrda Estland.

Dagmamman utspelas i nutida Svenskfinland, vilket har varit en speciell utmaning.

- Det krävdes mycket mod att föreslå att det borde göras en film som dagmamman. Det är nutid, det är finlandssvenskt. Det är här och nu, jag kan inte gömma mig bakom 40-talskulisser eller stora masscener. Det är svårt att göra en film som känns äkta och väcker tanken att ”det där känner jag igen”.

Dagmamman handlar om ett medelålders par som tycker mycket om varandra men jobbar på skilda orter. Det är svårt att få vardagen och alla drömmar att gå ihop. Temat kommer nära inpå och det är så Härö vill att det ska kännas.

- Upprinnelsen till historien finns i människor i min egen ålder, jag har fyllt 40. Det är många som berättar om hur maken jobbar på annan ort eller om hur man bor under samma tak men nästan aldrig hinner ses. Det finns inte tid för att påminna sig själv om varför man i tiden ville bo och leva med den andra.

Enligt Härö borde man fundera på om de drömmar man som yngre bestämde sig för att eftersträva, som en stor villa eller ett företag, fortfarande är det viktigaste för en i medelåldern. Är det kanske ändå de närmaste man har runt omkring sig?

Borgåhistorier lever vidare

Klaus Härö har bott nästan hela sitt liv i Borgå. Hemtrakterna syns inte visuellt i hans filmer, däremot nog uppväxten i en småstad. Historierna har följt med under åren.

- Jag har sedan barn hört berättelser om gamla tider och människor och levt med dem. Som barn hade jag ännu människor omkring mig som kunde berätta om tiden före Finlands självständighet. Jag har suttit och lyssnat på dem och det har gett mig en stark känsla av samhörighet med den här staden.

Han har flera gånger fått tanken att filma i Borgå då han rört sig i sin hemstad. Det har ändå inte blivit av, främst av praktiska skäl.

Härö byter till estniska och ryska

I sitt nya projekt Fäktaren återvänder Klaus Härö till en annan tid och ett annat rum som han gjort i flera tidigare filmer. Den handlar om relationen mellan en lärare och en grupp barn.

- Filmen utspelas i 1950-talets Sovjet-Estland och går på ryska och estniska. Jag var på torsdagen till Tallinn och valde de sista skådespelarna och inspelningsplatserna, så vi börjar vara ganska långt klara. I vår sätter vi igång och spelar in.

I filmen flyr en man som flyr Stalins terror och myndigheterna i Leningrad där han studerat vid universitetet. Han hamnar i Haapsalu i västra Estland där han jobbar som gymnastiklärare. Arbetet går inte så bra och mannen väcker frågor bland lokalbefolkningen – vad gör en begåvad, utbildad man ute i obygden?

- Han är inte så bra med barnen, men så börjar han med det enda han riktigt kan: han startar en fäktningsklubb med barnen. De här små trollungarna med stickor från skogen får så småningom till det och blir ganska duktiga.

När barnen får idén att åka till Leningrad på en stor fäktningstävling för barn står mannen inför ett dilemma: ska han skydda sig själv från hotet att hittas av myndigheterna eller ska han åka till Leningrad för att göra barnen glada?

Se hela den intressanta intervjun genom att klicka på länken till Yle Arenan!