Topp eller bredd i finlandssvenska högskolor?
I dag kallas Vasa för en studiestad. Men så har det inte alltid varit. Hur gick det till när Österbotten fick sina svenskspråkiga universitetsutbildningar? Gustav Björkstrand som var utbildningsminister från Svenska folkpartiet på 80-talet har svaret på den frågan.
Året 1983 behövdes någon som kunde lösa en svår knut i Svenskfinland. Österbotten törstade efter fler universitetsutbildningar men i Åbo och Helsingfors var ingen beredd att ge upp någonting för att flytta utbildningar till Vasa. Den som blev undervisningsminister från Svenska folkpartiet var Gustav Björkstrand. Och uppdraget var tydligt: fixa det här.
– Jag visste inte då hur svår frågan var.
Svenska Handelshögskolans Vasa-enhet och Pedagogiska fakulteten hade bildats i början på 1970-talet i Vasa. Efter det hade ingenting hänt och i Österbotten kände man sig förfördelad gentemot resten av Svenskfinland.
Radar: - finlandssvenska högskolans framtid
Det stod snart klart att ingen ville gå med på att flytta utbildningar från södra Finland. Studerande som var rädda för att tvingas till Österbotten demonstrerade och protesterade. Det fanns till och med pinser med texten ”Björkstrand – nej tack!”.
Enda sättet att lösa problemet var att utöka resurserna.
– Till all lycka var det goda ekonomiska år på 80-talet.
Sfp gick in för att prioritera högskolesektorn i regeringens budgetförhandlingar och lyckades faktiskt öka resurserna, både på finskt och svenskt håll.
– Vi kämpade också för resurser till finskt håll så det inte skulle bli för uppenbart att vi satsade så starkt på det svenska.
Under några år kunde ungefär 15 nya tjänster skapas i Vasa. Statsvetenskapliga utbildningar vid Åbo Akademi i Vasa byggdes ut, den svenska hälsovårdsutbildningen flyttades från Helsingfors universitet och medieutbildningen skapades.
Det fanns även planer på att administrativt samla ihop alla svenska universitetsutbildningar i Vasa under namnet Österbottens högskola men det misslyckades.
Toppkvalitet eller bredd?
Efter karriären som undervisningsminister har Björkstrand både varit rektor för Åbo Akademi och biskop för Borgå stift. Han säger i dag att han, med den erfarenhet han senare fick gällande forskning och universitetsutbildning, kan argumentera för att det inte bara är bra att sprida ut resurser.
– Jag satt ju som vice president i European Science Foundation under flera år och har följt med toppforskning i Europa, och det är klart att den splittring av resurserna som vi har gjort i Svenskfinland inte svarar mot de kvalitativa krav som de facto borde ställas.
Det här en problemställning som även kom fram under Svenska Yles öppna granskning Fixa högskolan.
Björkstrand tror att trepunktsmodellen för Svenskfinland fortfarande är en fungerande lösning, det vill säga Helsingfors, Åbo och Vasa. Vad gäller yrkeshögskolenätet är han rädd för att det har spritts ut för mycket.
– Jag vet att man säger att det är regionalpolitiskt viktigt att man har Ekenäs och Jakobstad och andra typer av satsningar. Men här finns samma problemställning som när det gällde svensk utbildning generellt sett: Är det viktigare att vi ger ungdomar på olika håll i Svenskfinland möjlighet till högskoleutbildning eller att vi försöker värna om toppkvalitet?
Då Björkstrand var rektor för Åbo Akademi tyckte han att det var viktigt att Akademin hade några klart lysande områden som visade att de ligger på topp i Europa och internationellt sett.
– Å andra sidan är den väsentliga uppgiften för Svenskfinlands högskoleutbildning att se till att det finns högskoleutbildad svensk arbetskraft i det här landet, och då är inte topprestationen det väsentliga. Det väsentliga är att vi har målmedvetna energiska personer som kan sitt område och som kan göra en gedigen insats i det svenska Finland och i hela landet. Då är det kanske inte så farligt om vi inte alltid är på toppnivå.
I radioprogrammet Radar kan du höra mer. Här debatterar Maria Björnberg-Enckell och Alice Lillas frågeställningen.