Dagmamman – en film om att välja

En vidsträckt, öde strand. Två blekta solstolar vars slitna tyg fladdrar i vinden. Rå fukt i luften. Genom bilden tränger det rytmiska ljudet av en liten flicka som hoppar i en trampolin. Boing. Boing. Boing. När mamma ropar för att få henne att lämna stranden vänder hon sig om och tittar snett förbi kameran med en blick som säger allt. Hon vet att hon måste gå, men hon vill inte. När hon slutligen klättrar ner ligger hennes mjukisdjur kvar på det blå plasten. Övergiven.

Det är en enkel men vacker scen som inleder Klaus Härös tv-film ”Dagmamman”. Underbara färger, fint ljus och talande ansikten. Lilla Emma (Alva Bengts) vill inte åka, men mamma Malla (Nina Hukkinen) måste tillbaka till stan och jobbet som dagmamma, medan pappa Rofa (Christian Lindroos) skall stanna i semesterparadiset för att driva den strandpaviljong som länge varit hans dröm. Hemma i stan väntar tonåringen Jenna (Jennifer Holmberg) som redan kan välja var hon tillbringar sina veckoslut. Poängen är att familjen inte längre delar en gemensam vardag utan hänger upp hela tillvaron på de magiska orden "en vecka går ju så fort".

Om det är en sanning med modifikation så går däremot förflyttningen till förortsmiljön fort och smidigt för skådaren som stiger rakt in en sliten lägenhet där Malla tar hand om flera dagbarn. Hon tvättar smutsiga händer, leker och lagar mat från arla morgonstund till... tja, sen eftermiddag. När det plötsligt dyker upp en ny baby i gruppen drar arbetsdagarna ut ytterligare eftersom karriärföräldrarna Inka (Alma Pöysti) och Roope (Jakob Öhrman) sällan hinner hämta barnet i tid. Man har inte heller haft tid att fundera ut ett namn åt barnet som faktiskt "kom ganska olägligt". Det är ju nu det är så viktigt att bygga upp karriären. Just nu.

Det är underbart befriande att se en finlandssvensk film som utspelar sig i nutid, som är förlagd till en arbetarklassmiljö och som dessutom lyfter fram sommarparadisens mindre glamourösa sida. Hur få det att gå runt när det inte är sommar? Skönt är det också med en finlandssvensk skildring där orden spränger stela repliker och får rollkaraktärerna att låta som riktiga människor.

Svåra frågor

Om miljön är vardaglig så är situationerna som skildras minst lika vardagliga - det här är helt enkelt en riktig familj - inte den perfekta dröm man ser i tidningar som "Mama". Lägenheten verkar vara ett ständigt renoveringsprojekt, middagen består av färdiga köttbullar och franskisar som hälls direkt från plåten och tv:n är allas bästa och mest högljudda vän.

Högljudd är även tematiken som obönhörligen knackar på tittarens samvete. Hur ser det ut i ditt familjeliv? Hur ofta säger du "en vecka går så fort", "bara vi klarar den här hösten så skall vi njuta på julen", "sedan...sedan". Visst blir karriärparet karikerat och övertydligt - men just därför fungerar det bra som ett slags utropstecken efter den problematik som filmen lyfter fram. Kan livet fortsätta som vanligt när man fått barn eller måste man ändra sina prioriteringar.

Det ligger alltid nära till hands att slira ner i skuldbeläggningsdiket när man handskas med frågor kring föräldrarollen och då framförallt mammarollen - när är det ok att börja jobba, hur mycket kan man jobba, i hur hög grad kan man skyffla över ansvaret på den utomstående som sköter ens barn medan man jobbar. Och när drömmar läggs i vågskålen och det är dags att välja, vems våg är det då som väger tyngre - mannens eller kvinnans? "Dagmamman" får en visserligen att fundera över dessa frågor, men kommer inte med så entydiga svar att filmen behöver tolkas som ett direkt debattinlägg. Primärt är det här är ett relationsdrama, ett drama med både gripande och humoristiska inslag.

Välspelat

Mycket långt vilar helheten på Nina Hukkinen och hon bär den i hamn på starka axlar. Med små gester gör hon den inledningsvis ständigt uppoffrande kvinnan som finner sig i att mannen förverkligar sin egen dröm medan kunderna trampar på henne och tonårsdottern pikar henne för att hon dricker vin. Gång efter annan fångar kameran in henne bakifrån där hon står och vinkar av antingen maken eller något av dagbarnen - som om livet ständigt körde ifrån henne medan hon blir stående på uppfarten. Men så kommer vändpunkten och även i det skedet laborera Hukkinen med det lilla registret. Utan stora åthävor får hon åskådaren att inse att hennes rollgestalt insett att saker måste förändras. Och att det är upp till henne att de gör det.

Och som vanligt lyckas Härö regissera sina barnskådespelare så bra att de egentligen inte behöver säga särskilt mycket. Det räcker att stå på ett visst sätt, titta under lugg, sätta på sig hörlurar för att stänga omvärlden ute. Såväl Alma Bengts som Jennifer Holmberg gör sina roller mer precision och närvaro. Underbar är scenen där den trampolinhoppande Emma utan att säga ett ord närmar sig restaurangens unga, ständigt telefonpratande praktikant för att kunna sträcka sig efter mjukisdjuret som sitter på en hylla bakom disken. Mycket attityd i liten förpackning.