Tillbaka till skolbänken

Hyvää huomenta! Så låter det i högtalarna när skoldagen inleds i högstadiet Puropellon koulu i Åbo en gråmulen decembermorgon.

På senaste tiden har det finländska skolsystemet figurerat ofta i nyheterna bland annat på grund av sjunkande PISA-resultat och inbesparingar. Jag ville själv ta reda på hur vardagen ser ut i en helt vanlig Åboskola och beslöt mig för att bekanta mig med verksamheten i Puropellon koulu.

Det har gått 15 år sedan jag senast satt på en lektion i högstadiet och får börja med en timme samhällskunskap. Egentligen är det inte en timme utan 75-minuters lektioner som gäller i skolan nuförtiden, det är en halvtimme längre än under min egen skoltid.

"Polisyrket respekteras"

Lektionen inleds klockan 8.15 och den här gången får eleverna veta mera om olika yrken och näringsgrenar. Jag får också själv vara med och svara på frågor om journalistyrket. Eleverna får också göra en lista på yrken som de respekterar mest; listan toppas av yrken som polis, sjukskötare, akutvårdare, brandman och jordbrukare men det är ingen som föreslår journalist.

Mot slutet av lektionen är det många som gäspar och energinivån verkar sjunka men ändå anser eleverna att längre lektioner är bra. Det kräver förstås mycket av både lärare och elever för att hålla energinivån och intresset på topp under den långa lektionen.

Efter signalen som avslutar lektionen sjasas eleverna ut på rasten. På följande lektion är det historia som gäller och eleverna får först repetera vad de lärt sig om inbördeskriget och sedan går vi vidare till förbudstiden. En av de första sakerna som jag la märke till i skolan är elevernas stolar och bord. De nya stolarna är mycket högre än tidigare och ska vara bra för ergonomin. Trots att eleverna sitter högt är det fortfarande några som envisas med att gunga på sina stolar och läraren får säga till vid flera tillfällen.

Mycket jobb

Det som jag imponeras av under skoldagen är att lärarna konstant jobbar med att interagera med eleverna för att fånga deras uppmärksamhet. I en värld där eleverna är vana med att få informationen genast och koncentrationsförmågan är anpassad till korta snuttar är det ingen lätt uppgift. Det blir mycket mera samtal än under min egen skoltid och eleverna tillåts sväva ut ifall ämnet tangerar det som diskuteras under lektionen. Den auktoritära läraren som håller låda i 45 minuter, som jag minns från min skoltid, lägger jag inte märke till.

Det känns tryggt att märka att elevernas vilja att ta till sig nya saker fortfarande finns kvar. Någon egentlig kris i det finländska skolsystemet lägger jag inte märke till men besöket gör mig mer och mer övertygad om att utbildningen är fel ställe att göra inbesparingar på.