Cellofan
Den schweiziske textilingenjören Jacques Edwin Brandenberger satt år 1900 på en restaurang, då värdshusvärden råkade spilla ut en flaska vin på bordduken. Hela duken måste bytas ut och tvättas. Brandenberger bestämde sig för att försöka göra en genomskinlig skyddsfilm som man kunde fästa på tyg så att det blev vattentätt (och vintätt).
Han experimenterade med olika material och till slut applicerade han flytande rayon (viskos) på tyg. Experimentet misslyckades, för tyget blev stelt och skört. Men Brandenberger märkte att det gick att dra av beläggningen som en genomskinlig hinna, och han insåg att det kunde finnas bättre användningsområden än borddukar.
År 1908 utvecklade han en maskin som kunde producera genomskinliga ark som han marknadsförde som cellofan, ett ord han fick från cellulosa och diaphane, det vill säga genomskinlig på franska. Det genomskinliga materialet användes redan 1912 i gasmasker, senare inom choklad- och livsmedelsindustrin, särskilt efter att det med ett lager lack blev både vattentätt och lufttätt.
Källor:
- Bellis, Mary History of Cellophane Films (hämtat 23.12.2013).
- Upptäckter av en slump (hämtat 23.12.2013).
Serien Errare humanum est handlar om misstag som har lett till nya upptäckter och uppfinningar. Nästa program sänds i Radio Vega måndagen 6.1 kl.18.
' /%3E%3C/svg%3E)
