Magin slår cynismen

Precis då jag tittar ut mot planen fintar han bort en motståndare. Nu är det bara en försvarare kvar. Och målvakten förstås. Han låtsas gå till vänster, blixtsnabbt är han i alla fall förbi på höger sida. Avslutet går i en båge, högt över målvakten och i mål. Med all orsak jublar målskytten medan försvararna ligger ner på sandplanen. Strålande, tänker jag.

(Också) i det här yrket är det alltför många som med åren blir cyniska och oengagerade. Därför blir jag så glad varje gång jag fastnar för det fantastiska med idrott.

Det också då jag av en slump råkar se hur ett gäng till exempel spelar fotboll. Spänningen som finns där, de glada minerna, entusiasmen, glädjen av att röra på sig, allvaret – ja, allt det magiska som idrott är.

Jag står och funderar över idrott och att jag ska vara glad över att jag fortfarande känner som jag gör. Jag vaknar upp till verkligheten då skolklockan ringer. Det är slut på rasten, eleverna tar bollen och börjar gå mot skoldörren.

Han som sköt målet pratar ivrigt med målvakten som också han är glad. Ännu då den sista eleven är utom synhåll men dörren inte ännu gått fast, hör jag skratten. Vad underbart det är med sport!