Kalasjnikovs kyss

Från 2013

Publicerad 24.12.2013 12:31. Uppdaterad 30.10.2015 11:06.

Först bara stirrade jag på översidan av min högerhand. Handen han kysste en gång. Nu är han död, den gamle vapenmannen Michail Kalasjnikov. Han som konstruerade världens mest populära personliga vapen men aldrig blev rik på sin uppfinning.

I staden Izjevsk ungefär tusen kilometer österut från Moskva ligger i dag Kalasjnikovfabriken. Hela staden skulle inte ens existera utan en vapenfabrik, den första grundades redan på 1700-talet för det ryska kejsardömets behov.

Det var i augusti 2004 jag träffade Michail Kalasjnikov. Vi var ett gäng utländska journalister på besök i Izjevsk. Den gamle mannen kom inte bara in i rummet där vi stod – han gjorde entré.

Bildtext Michail Kalasjnikov i Izjevsk 2004
Bild: Kerstin Kronvall/Yle
michail kalasjnikov

Han var väldigt kortvuxen, rödbrusig och gråhårig. Han utstrålade stark självkänsla men också en gnutta ödmjukhet. Det var tydligt att han visste sitt värde och att han förstod att det var en stor ära för oss att få träffa honom.

Jag var den enda kvinnan i sällskapet och Kalasjnikov hade inte varit ryss om han inte hade gjort mig sin kur. Han kysste min hand då vi hälsade.

Under besöket fick vi också pröva på att skjuta med ett Kalasjnikov-gevär. Jag har redan som väldigt ung bestämt att jag aldrig ska avfyra ett vapen men lät mig övertalas. Det var en skrämmande och kuslig upplevesle att konkret känna den kraft ett stormgevär har. Jag kände starkt hur skör en människa är.

Då jag senare intervjuade Kalasjnikov berättade han om hur han låg skadad på krigssjukhuset och hade tråkigt. Han kände till ett nytt stormgevär som tyskarna hade, de sovjetiska soldaterna hade tagit sådana gevär av stupade tyskar. Geväret var bra men det hade ett problem. Om man inte hanterade det rätt hände det att det exploderade i händerna på soldaten.

- Jag vet ju att den ryska soldaten inte är ett under av finess, sa Kalasjnikov. Därför beslöt jag mig för att konstruera ett vapen som är lätt att hantera, tåligt och pålitligt.

Det blev Kalasjnikov-automaten som fick siffran 47 eftersom det togs i bruk i Sovjetarmén 1947. Då var andra världskriget redan förbi, men krig skulle föras också framöver och vapnet blev som vi nu vet en jätteframgång.

Michail Kalasjnikov själv blev aldrig rik på sin uppfinning. I Sovjetunionen fanns ingen personlig upphovsrätt. Han levde i själva verket mycket knapert.

Kalasjnikov var dubbad hjälte av der sovjetiska arbetet — Bildtext Kalasjnikov var dubbel hjälte av det sovjetiska arbetet
Bild: Kerstin Kronvall/Yle
michail kalasjnikov

Det var först under slutet av 1990-talet då en rysk tv-reporter gjorde ett program om Kalasjnikov som ryssarna fick upp ögonen för skandalen. Den man som stod bakom en av landets största exportframgångar levde i fattigdom.

Sedan blev det andra bullar. Kalasjnikov fick en väl tilltagen pension, han blev en kändis och fick till och med en vodka uppkallad efter sig. En vodka som säljs i en glasflaska formade som en AK-47:a. I Izjevsk finns numera ett Kalasjnikov-museum.

Jag frågade Kalasjnikov om han inte var ledsen över att han aldrig blev rik.
- Ser ni de här, frågade han och visade på två guldstjärnor på sitt bröst. Jag är två gånger korad till det sovjetiska arbetets hjälte. Då får man en staty i helfigur på sin hemort. Vad är rikedom om inte det?

PS
Vapenfabriken i Izjevsk har en intressant koppling till Finland. Överste Hugo Standertskjöld och några av hans kusiner hyrde vapenfabriken av den ryske kejsaren i slutet av 1800-talet. Standertskjöldarna fick fabriken att blomstra under de tjugofem år de ledde den. De blev förmögna på kuppen och för Izjevskpengarna anlades bland annat parken Aulanko i Tavastehus.