Milli behövs fortfarande

Hälsorådgivningsbyrån Milli finns till för personer som använder sprutdroger och deras anhöriga. Det finns inga åldersgränser på Milli och man kan besöka stället anonymt och utan tidsbeställning.

Personalen på Milli är väldigt mån om säkerheten och anonymiteten på Milli. Det märks inte minst genom att det inte var alldeles lätt för mig som journalist från Yle att bara sådär utan vidare komma på arbetsplatsbesök.

Under telefonsamtalen dit blir jag själv plötsligt också osäker och har svårt att förklara varför jag så gärna vill komma dit på besök efter en paus på 12-13 år.

Ungefär då Milli hade funnits i ett år gjorde jag en serie program om narkomanvården i Åbo och om situationen just då. Då var Milli på Auragatan och det fanns en viss oroande ökning av heroinmissbruk även om det då liksom nu mest var fråga om blandmissbruk i Åbo.

Men när jag väl är här, den här gången på det nya stället i Aningaisbacken, är de tre anställda jag får träffa mycket hjälpsamma, proffsiga och sakliga. Och jag inser snart att det igen finns många skäl att fokusera på sprutnarkomanin i Åbo. Här på Milli gör de ett fantastiskt jobb, men vad händer sen?

För mig är det här bara ett arbetsplatsbesök, ett försök att under några timmar av min arbetsdag försöka få en inblick i arbetet på Milli, ur personalens synvinkel. Marjukka Takala, Kristina Leppäkoski och Teija Liukas-Uusitalo är alla halvtidsanställda på Milli och arbetar alla samtidigt på andra enheter inom hälsovården i Åbo.

Marjukka är t.ex. expert inom HIV och sexualhälsofrågor, Kristina är specialiserad sjukvårdare inom psykiatri, Teija är barnmorska.

De kan Millis verksamhet men de kan också sina egna specialområden. Och allt det kommer väl till användning på Milli som förutom sprut- och nålbyte erbjuder en hel del annat. T.ex. vaccinationer, blodprover, preventivrådgivning, samtal och allehanda hjälp med olika saker.

Det ska vara låg tröskel till Milli, säger Marjukka, Kristina och Teija. Folk ska kunna komma hit i förvissning om att de är trygga här. På Milli är det är förbjudet att använda droger, att sälja saker, att använda sin mobiltelefon medan man utför sitt ärende eller att bråka om något.

Det här vet klienterna på Milli och blir oftast väldigt upprörda om någon bryter mot dehär reglerna. Och det viktigaste när det gäller bemötandet av kienterna är att det alltid handlar om att respektera en människa. Den första kontakten är väldigt viktig.

Av de som besöker Milli är 70 procent män och 30 procent kvinnor. Klienterna kan nog anses svåra och krävande och ställer ibland komplicerade frågor.

Ibland kommer någon som är blåslagen eller som nyss har blivit rånad. Vad som helst kan hända, men personalen känner sig sällan hotad. Enligt Kristina, Marjukka och Teija är det inte farligt att jobba på Milli och de har naturligtvis alarm om det behövs. För klienterna är personalen på Milli ofta den enda trygga punkten i tillvaron.

Medelåldern hos dem som besöker Milli är ca 30 år. Men sprutnarkomaner i precis alla åldrar förekommer. Det är svårt att dra några slutsatser när det gäller statistiken från Milli. Att antalet återlämnade och avhämtade sprutor och nålar nästan har fördubblats på fem år kan bero på att tröskeln till Milli verkligen har blivit allt lägre och allt fler av sprutnarkomanerna i Åbotrakten besöker mottagningen. Men personalen vet att det finns sprutnarkomaner som inte vågar eller vill visa sig där av olika orsaker.

År 2008 kom det in 230 657 använda nålar och 192 809 använda sprutor till Milli och motsvarande siffor för år 2012 var 388 728 och 311 958. Det är ändå fråga om sammanlagt 6883 besök av 870 olika personer år 2008 och 8539 besök av 1019 olika personer år 2012.

Den typiska finländska narkomanen är sprutnarkoman och blandmissbrukare, säger Kristina, Marjukka och Teija. Det som rör sig i gatuhandeln just nu är mestadels buprenorfiner som Temgesic, Subutex och Suboxone, men också t.ex. sömnmedlet Dormicum och smärt- och ångestdämpande preparatet Lyrica. Men när det gäller blandmissbrukare som de flesta som besöker Milli är, är nästan vad som helst som ger en kick användbart, t.o.m. kromrengöringslack och smärtlindrande plåster som används inom cancervård.

Personalen på hälsorådgivningsbyrån Milli har stött på narkomaner i tredje generationen och berättar att de flesta av kunderna har mycket svårt i bagaget. Våld, incest och missbruk, som bara de är mycket svåra saker att bemöta och behandla. Många har blivit missbrukare som mycket unga och har inte hunnit lära sig ”normala” saker, som att städa, laga mat eller handla.

Det känns frustrerande för personalen att det är svårt att få verklig vård och hjälp ut ur missbruket. Vården är nästan obefintlig. Det enda som möjligen erbjuds är medicinsk avvänjningsvård. Under många år har den narkotikaersättande ”vården” med opiaten buprenorfin varit det vanliga. Det mest kända preparatet är Subutex som på 1990 talet snabbt blev en populär drog i gatuhandeln.

Det avgörande för den som vill bli kvitt sitt missbruk är den egna motivationen och tillgång till verklig vård så snabbt som möjligt, säger Kristina. Först akut avvänjningsvård och sedan en långsiktig och individuell missbrukarvård i stil med den som ges vid Kankaanpään A-koti. Också självhjälpsgrupperna inom Anonyma Narkomaner, förkortat NA, får högt betyg.

Att Milli verkligen behövs är klart. Och att personalen där är kunnig och erfaren. Mitt besök den här gången blev inte långt, men jag hoppas kunna hålla kontakt och ta upp tråden på något sätt igen. För narkomanvården haltar, trots att Milli sköter sitt uppdrag väl.