Hoppa till huvudinnehåll

Trädgård

Den härliga tyngdlösheten

Från 2013
Uppdaterad 29.10.2015 09:54.
Bild: Yle/ Patrik Rosström

Det är ju egentligen lite underligt. Först hänger du på dig utrustning som väger många kilo. Och för att uppnå det du eftersträvar så tar du dessutom på dig ett bälte med blytyngder. Och det du eftersträvar är tyngdlöshet.

Och alla som dyker och alla som ens kan elementär fysik ler nu så där snällt förstående. Men det helt är ok! För mig känns det ändå alltid aningen bakvänt.

Svävar stilla

Bild: Yle/ Patrik Rosström

Jag brukar beskriva det så här:
Tänk dig så gott som total tystnad. Det djupa Blå omger dig. Du svävar. Stilla. Så där som måsen i motvind eller i de varma uppströmmarna. Den flaxar inte med vingarna. Eller! Som rockan i världshaven. Kanske på mattur i en golfström, svävande, glidande. Och du rör inte heller en fena.

När du andas in känner du att du lyfter en aning. När du andas ut sjunker du. Men bara alldeles litet. Och summan av de två blir noll. Du svävar på stället.

Då har du hittat den. Den perfekta balansen.

Det är då jag brukar börja styra med huvudet. Jag andas in alldeles lite och lyfter huvudet en aning. Sakta sakta stiger jag. Så vänder jag huvudet nedåt och åt sidan och andas ut. Sakta sjunker jag och aningen åt det håll jag lutar huvudet. Och så uppåt igen. Och nedåt. Och...

Ibland känns det som om det räcker med att tänka tanken. Att jag styr hur kroppen rörs i vattnet enbart med tanken. När den känslan uppstår är det sååå skööönt!

Ååååååå...

Och så där kan jag hålla på. Sakta, sakta och långsamt. Andas ut... och in. Det är sann njutning för mig.

Ofta väcks jag i det här skedet ur min njutningsfulla dvala av att någon med-dykare eller dyk-guide smått undrande och kanske lite oroat pockar på min uppmärksamhet och ger mig Ok?-tecknet.

Och jag svarar alltid med ”dubbel-ok!” och ett stort leende inombords.

Sportdykning med Patte Rosström