En hyllad och hatad ledare
Ariel Sharon avled den 11 januari 2014. Sharons militära och politiska karriär gjorde honom till en kontroversiell person. Hans militära och politiska insatser för att säkra Israels säkerhet hyllades av många, men hans hårda linje mot palestinierna kritiserades likaså av många. År 2005 fick Sharons politiska karriär ett abrupt slut då han drabbades av ett slaganfall och senare föll i koma.
Det var kriget som formade Ariel Sharon. Redan som fjortonåring tog han till vapen för att kämpa mot britterna i den underjordiska Haganah-gerillans ungdomsavdelning. Som tjugoåring ledde han redan ett kompani i det israeliska självständighetskriget.
Framgångsrik militär ledare
Sharon stred i Israels alla krig sedan staten grundades 1948, och fick rykte om sig att vara modig intill dumdristighet. Han bröt mot givna order, men lyckades oftast i sina uppsåt och blev befordrad.
Som general i Yom Kippur-kriget 1973 trotsade han krigsledningen, korsade Suezkanalen och förde stridsvagnarna hotande nära Kairo. Om det vågspelet hade misslyckats kunde den egyptiska armén ha invaderat Israel. I stället blev Sharon folkhjälte.
Hans kolleger lät ändå tydligt förstå att han aldrig kunde bli generalstabschef så han gav sig i stället sig in i politiken.
Massaker på palestinier ledde till avgång
Som försvarsminister 1982 ledde Ariel Sharon invasionen i grannlandet Libanon för att en gång för alla krossa den palestinska organisationen PLO. Militärt sett var det en promenadseger, men politiskt blev Libanon Sharons enda betydande nederlag.
De libanesiska falangisterna dödade hundratals civila palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila under tre dygn medan den israeliska militären bevakade utgångarna. Det här ledde till en storm av protester - också i Israel. Sharon ställdes inför en undersökningskommission som ansåg honom moraliskt skyldig till massakern varpå han tvingades lämna sin post.
Byggde ut nätet av judiska bosättningar
I många år stod Sharon utanför maktens centrum, men ägnade sig på olika sätt åt sitt favoritprojekt - att bygga ut nätet av judiska bosättningar på Västbanken och i Gaza. Han fortsatte att vara populär inom den israeliska högern och hade fortsättningsvis stort politiskt inflytande.
År 1998 utsågs Sharon till utrikesminister av dåvarande premiärministern Benjamin Netanyahu. Ett år senare valdes Sharon till ledare för högerpartiet Likud då Netanyahu avgick efter att ha förlorat parlamentsvalet. Många trodde att han bara skulle vara en tillfällig lösning på Likuds ledarproblem, men Sharon hade andra planer.
Provocerade palestinierna
I september år 2000, efter att Camp David-förhandlingarna mellan Ehud Barak och Yasser Arafat hade brutit samman, begav Sharon sig på den beryktade och kontroversiella promenaden på Haram al-Sharif, muslimernas heliga moskéområde, som judarna kallar Tempelberget.
Det här var en medveten provokation mot palestinierna och blev upptakten till den andra intifadan. Ett halvt år senare var Sharon premiärminister, efter en brakseger.
Abrupt slut på toppen av karriären
I nästan fem år var Sharon Israels obestridde, för att inte säga enväldige ledare. Han kallades också för Arik - Israels konung. Han var skoningslös i sin kamp för att krossa den palestinska resningen och Yasser Arafat personligen.
När han hade lyckats med det chockerade han alla genom att vända schaktmaskinerna mot sina egna skötebarn, bosättarna i Gaza, och sedan lämna det parti som han själv hade varit med om att bilda, för att tillsammans med sin gamle trätobroder Shimon Peres söka nya vägar till en fredlig lösning.
Men Sharon lade aldrig fram någon fredsplan, och hans politiska arv är lika fyllt av tvetydigheter och motstridigheter som hans liv var.
I december 2005, på toppen av sin karriär, drabbades Ariel Sharon av ett slaganfall, som han aldrig återhämtade sig från. Hans befogenheter som regeringschef överfördes till vice premiärminister Ehud Olmert. De sista åtta åren var Sharon inlagd på sjukhus där han länge låg i koma. Ariel Sharon dog som 85 år gammal.
Henning Ahlskog