Dallas Buyers Club – dags att torka nya tårar
Vi möter Ron Woodroof i en spilta som angränsar till en rodeomanege. Svettig, mager och sammanbiten har han sex med en kvinna vars kropp kläms mot oslipade bräder mellan vilka det sipprar in lite ljus. Kameran pendlar mellan akten i spiltan och den i manegen, mellan två tjurar som kämpar för sina liv.
Det är en stark inledning som effektivt anger tonen för Jean-Marc Vallées drama ”Dallas Buyers Club”, ett drama som tar sats i året 1985 och den Aids-panik som svepte över världen. När en ultraheterocowboy som Woodroof kollapsar och får höra att han är HIV-positiv blir han nästan mer upprörd över antagandet om att han skulle ha homosexuella böjelser än över själva sjukdomen. Han är minsann ingen fjolla. Det måste vara ett misstag. Det måste.
Inget misstag
Naturligtvis är diagnosen inget misstag och den utmärglade, ständigt hostande karlakarlen får veta att han har trettio dagar kvar att leva. Ett besked som snart sätter fyr på lusten att leva. Om de officiella mediciner som erbjuds inte hjälper, måste det finnas andra alternativ någonstans bortom lagens och medicinföretagens långa armar. Eller hur?
Även om läkarna inte misstagit sig när det gäller själva diagnosen så gör de sig skyldiga till en klar missbedömning när de tror att Woodroof tänker ge sig utan kamp. Plötsligt får mannen som aldrig brytt sig om annat än snabba pengar och lika snabba ligg en anledning att börja studera. Och när han läst all tänkbar Aids-relaterad information inser han att han inte bara kan hjälpa sig själv utan även andra. Det gäller bara att komma över den värsta homofobin.
Många misstag gjordes på Aids-fronten 1985, men filmmakarna som tagit sig an tematiken gör inga missar. Det här är ett välskrivet drama som levereras i form av starka bilder och hårda ord. Ett drama vars gestalter är av kött och blod – även när köttet blir allt tunnare och blodet allt farligare.
Suveränt skådespeleri
Om filmens inledande del etablerar det faktum att Woodroof är fången inte bara i en ”white trash”-tillvaro utan även i en utpräglad machokultur så handlar återstoden om ett personligt och politiskt uppvaknande. Och Matthew McConaughey skildrar alla dessa faser och sinnestillstånd med bravur.
Han är odräglig, envis, desperat, sårbar, charmig, uppgiven och uppkäftig. När man ser det utmejslade käkpartiet och den utmärglade kroppen är det svårt att ens återkalla minnet av den sydstatscharmör han så ofta fick spela i början av sin karriär.
Och om McConaughey övertygar så kan man inte heller överdriva Jared Letos insats som transsexuelle Rayon. Sällan ser man män som så självsäkert iklär sig en kvinnlig roll – utan att se utklädda ut. Letos rollgestalt är skör och stark på samma gång. Ett offer som vägrar vara ett offer. Såväl McConaughey som Leto har redan belönats med varsin Golden Globe, men det skulle knappast bli särskilt stora upplopp om de i början av mars också traskade hem med varsin Oscarstatyett.
Efter ”Prisoners” och ”12 Years a Slave” är ”Dallas Buyers Club” således ytterligare en i raden av starka dramer som droppar in såhär lagom inför Oscarsgalan. Det är bara att tacka och ta emot när välspelade historier med viktigt innehåll går upp på repertoaren. Allt annat vore ett grovt misstag.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
