Delivery Man – pappa på pappret

Drygt fyrtioårige David Wozniak har svårt att bli vuxen. Han missköter jobbet, skulderna växer på hög och relationen till den gravida flickvännen ligger på is. Men om man kan mogna via fadersrollen så är loppet inte helt kört. Det visar sig nämligen att de donationer David i sin ungdom gjorde till en fertilitetsklinik resulterat i 533 barn. Och nu kräver 146 av dem att fadern skall ge sig till känna.

När man ser Vince Vaughns namn i kombination med begreppen ”fertilitetsklinik” och ”slashas” är det lätt att bli lite nervös samtidigt som man automatiskt börjar söka efter Ben Stillers, Owen Wilsons eller Jon Favreaus namn i rollistan. Det är nämligen i den typen av konstellationer som Vaughn brukar förekomma. Och då brukar det främst handla om filmer som består av högljudd situationskomik och ”under bältet”-jargong.

Glad överraskning

Därmed blir man riktigt varm om hjärtat av att inse att historien om David, trots dåliga odds, har mer att bjuda på än skämt om spermakvalitet och masturbation (pressens namn på superpappan blir snabbt ”El Masturbatore”). Faktum är att ”Delivery Man” i det långa loppet bjuder på oväntat många sidor av faderskapet som uppgift. Papparollen är ju ingalunda färdigspelad när blöjorna är bytta och vällingen värmd. Den upphör aldrig.

Davids försök att lära känna några av sina biologiska barn varvas med nedslag i den egna familjen med en fattig invandrarfar som fått kämpa för familjens överlevnad och bröder som alltid håller ihop. Däremellan möter vi Davids advokatkompis Brett (Dennis Pratt) som försöker få vardagen med fyra barn att fungera.

Vissa aspekter fungerar sämre än andra, men på det stora hela är det här en komedi med en intressant grundidé, flera tankeväckande element och en viss värme. Alla barn är olika och alla förtjänar att bli sedda. Även sedan de blivit vuxna och försöker hitta sin plats i tillvaron. Med varierande framgång.

Ny version

Det är inte första gången som regissören Ken Scott levererar historien om donatorn som plötsligt ställs inför fullbordat faktum. 2011 kom den franskspråkiga filmen ”Starbuck” (huvudpersonens kodnamn i samband med besöken på kliniken) och på basen av trailern och diverse recensioner är Hollywoodversionen närmast en upprepning av förlagan.

Visst kan man tänka sig att historien i Hollywoodtappning och med Vaughn som dragplåster når en bredare publik – men man kommer ju inte ifrån misstanken om att det kanske varit ännu roligare att se ursprungsversionen. Åtminstone hade det varit roligt att ha tillgång till båda så att man kunde se om det uppstått samma typ av förskjutningar som när det gällde den gamla komedisuccén ”Tre män och en baby” som levererades i såväl franskt som amerikanskt paket.

Men intressantast av alla versioner är antagligen ändå den verkliga händelse som lär ha fungerat som inspirationskälla. För visst är det fascinerande att tänka sig att det finns mängder av fäder som inte har en aning om vad det blivit av deras donationer och mängder av halvsyskon som inte känner till varandras existens. I sistnämnda fall kan det ju bli hur komplicerat som helst OM de möts.

Som jämförlelseobjekt kan man kolla in trailern till den kanadensiska, franskspråkiga versionen som kom 2011.