Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Morrissey är en mästare på ord

Från 2014
Uppdaterad 29.10.2015 11:13.

Ända sedan The Smiths-tiderna har jag varit en stor diggare av Morrissey. Det är få andra artister som på ett så elokvent och poetiskt vis kan uttrycka de röriga tankar och känslor av osäkerhet som så många av oss stundvis kan bära på. Och hans självbiografi Autobiography fortsätter på den vältaliga linjen. En veritabel läsfest på 457 sidor för alla oss Moz-fans.

Ända från första början flödar texten framåt som ett mjukt frustande tåg genom Morrisseys gråa barndom och uppväxt i Manchester, de litet svåra skolåren och hur han till sist hittade balsam i musiken. Allt detta är oerhört intressant för det ger en liten förklaring till varför Morrissey sedermera började skriva sådana låttexter som han gjorde – ofta smådystra, men kryddade med en god dos osedvanligt torr humor och stundvis t.o.m. självironi. Ja – självironi. Tiden med The Smiths och deras uppgång och fall är något av det mest intressanta i hela boken. Morrissey berättar att han trodde The Smiths skulle vara för evigt, men att han blev sviken av de andra. Rättegångsprocessen mot f.d. Smiths-kollegan Mike Joyce beskrivs på ett synnerligen ingående sätt som för en reguljär ströläsare säkert kan kännas aningen långrandigt, men personligen fann jag det mycket givande att få ta del av Morrisseys syn på det att Joyce A) stämde honom för utebliven inkomst från The Smiths-perioden trots att Joyce hade fått betalt helt enligt underskriven överenskommelse. Och B) det att den senile domaren märkligt nog gav Joyce rätt åberopandes någon kvarglömd gammal lag från 1890 som saknar relevans i vår moderna värld. Så någon återförening av The Smiths är inget som intresserar Morrissey. Och varför skulle det göra det? Det går ändå klart bäst för honom av alla ex-Smiths:are.

Boken är skriven som ett enda långt kapitel, men den är ändå indelad i längre och kortare stycken, så man behöver inte bli förskräckt. Texten löper på alldeles briljant och det är en ren njutning att få ta del av Morrisseys ordvändningar. Men mot slutet blir boken ändå mer fragmentarisk och det känns nästan som att den kanske avslutats litet förhastat. Där finns dock många konsertminnen från hans turnéer runtom vår jord. Och glädjande nog också från flera av de fem konserter jag sett med honom i Danmark och Finland. Morrissey beskriver bl.a. goda minnen från Helsingfors. T.ex. när han sjöng The Last of The Famous International Playboys: “I never wanted to kill / I am not naturally evil / Such things I do / Are just to make myself more attractive to you / Have I failed?”. Till vilket Helsingforspubliken med stor gemensam hals spontant skrek: “Nooooooo!!!”. Även jag minns det väl, för jag var där och höjde min stämma tillika med alla andra i publiken. Morrissey skriver att han följande dag promenerade på Salutorget när en ung rosenmunnad tjej plötsligt kom fram till honom och sade: ”I luff you”. Och så gick hon vidare. Ja, Morrissey gillar Finland.

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.