Stefan Härus: Sibbo? Aldrig i livet!

Det var min första tanke då min hustru i tiderna började tala om att flytta från min hemkommun Esbo till hennes hemkommun Sibbo. Det är ju rena bondvischan, tyckte jag - långt från huvudstaden och de platser där livet pulserar.

Försökte också övertyga hustrun med trafikpolitiska argument. I huvudstadsregionen susade tågen snabbt fram med 15 minuters mellanrum mot Helsingfors och arbetsplatserna. Från Sibbo var man tvungen att skumpa i buss i trekvart. Dessutom trafikerade de inte då heller särdeles ofta.

Vad har Sibbo?

Arbetsplatserna ja: Var jobbar man i Sibbo? Alla kan väl inte fixa glass hos Ingman, försökte jag. I Helsingfors och huvdstadsregionen överlag är det bara att välja och vraka. Ja, jag drog gärna fram alla tänkbara och otänkbara argument som talade om fördelarna med att bo i eller nära huvudstaden - antingen det sen gällde arbete eller studier. Vi var ju så beroende av huvudstaden.

För att inte tala om alla vänner. Mina vänner bodde ju i huvudstadsregionen. Min hustrus vänner bodde.... javisst: också där! Många hade ju flytt landsbygden. Inte alla kanske för att de ville, men för att livet helt enkelt då blev mindre komplicerat. Allt fanns ju där. Alla bodde där. Allt nåddes snabbt. Nej, jag hittade inget vettigt argument för att överge huvudstadsregionen till förmån för bondvischan.

En total omvändelse

Nå, lång historia kort: Jag fick ge mig! Åren har gått och på bondvischan sitter jag fortfarande. Om jag vantrivs? Om jag längtar västerut? Till civilisationen - till stan? Till huvudstadsregionen där tågen susar fram?

Nej. Faktiskt inte. Det hann gå bara ett par år när jag en morgon vid morgonkaffet på terrassen hörde mig själv säga: "Härifrån flyttar jag aldrig"!

Hur kunde det svänga så totalt? Låt mig förklara med hjälp av Ulf Lundell:

"Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, där fälten fylls av ljus,
när tuppen gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus......"

Allt talar för Sibbo

Precis så enkelt är det. Kunde ju fylla på Lundelltexten med egna upplevelser om vitsvanshjortar och älgar som traskar över tomten eller om blåbären och trattkantarellerna som bara väntar att bli plockade några hundra meter från den egna gården. Om hur det är att hoppa i cykelsadeln eller på skidorna vid trappan och bara susa iväg. Om hur det är att promenera kilometervis på åkrarnas skyddszon med hunden i släptåg eller hur det är att köpa sitt mjöl hos bonden. Eller hur det är promenera till postlådan i pyamasen för att hämta morgontidningen.

Nu har då också Helsingfors börjat tycka att Sibbo är attraktivt. De har redan tagit en tugga. Det kan bli fler. De vill ju då förstås inte ha Sibbo för samma saker som jag uppskattar i kommunen - den lantliga idyllen. De har som känt är andra tankar: Att förvandla bondvischan till en rad förorter där livet pulserar, där man snabbt susar fram till jobbet, där allt finns inom räckhåll.

Om jag kunde tänka mig att bo i ett nytt större Helsingfors? Aldrig i livet!